söndag

Tillsammans på golvet.

onthefloor

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

1 kommentar:

  1. Du skriver så fruktansvärt vackert, det bara måste sägas. Ändå så blir jag så arg på mig själv när jag skriver så; det är ditt liv översatt i text och jag kommer med tafatta adjektiv som om jag förstod. Det gör jag inte, för ingen kan förstå. Det finns ingen verklighet, ingenting utom den subjektiva upplevelsen (som Berkeley skulle ha sagt) och kanske är det den största ensamhet som någonsin drabbar en människa. Att vi lever i separata universum, kuvöser. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att vara du, men jag känner igen så många känslor som du lyckas klä i ord. Och för det vill jag tacka dig. För att man känner någonting när man läser det du har skrivit. För att jag känner och även fastän jag inte kan förstå så vet jag. Vet hur det var för mig och blir påmind om hur det har känts för mig just där och just då, när känslan uppstod kopplat till någon sorts verklighet. Jag hoppas att jag inte förolämpar dig när jag skriver här. Och jag hoppas att saker och ting snart blir lite lättare, så att du slipper skriva saker som jag kan känna igen mig i.

    SvaraRadera