torsdag

Madame Rouge.

dove

Överrumplande, bländande och helt dränkt i färgen röd, kommer hon mot mig på Linnégatan.

Ibland ser jag dem och det finns inget jag älskar mer. Människorna som gett upp alla försök att smälta in stadsmyllret. Vars klädsel lyser upp hela gatan i galenskap.

Hon är så vacker: blodskor, jordgubbsbyxor, vallmotunika, cape i polpa di pomodoro. Som om hon flytt från ett måleri. Min egen matchning av latteskor och kappa i café au lait känns genant i jämförelse. Fullständigt meningslös.

Så vacker är hon. Sinnessjukdomen som en löpsedel: hon fäller ut portvinsparaplyet, låtsas som om det regnar. Bryr sig inte om att jag tittar. Hon är min dröm.

Min dröm om att handla mina cappuccinos i duvklänningen med krinolin stor som Globen.

Läppstift har hon också, damen. Och inga framtänder. Vad kan jag göra, förutom att vända om och gå hem igen?

Stöter på A som är på väg in i hissen, klädd i en hatt formad som en överdriven serietecknad fisk, från Buttericks eller Stephen Jones - svårt att säga. Vi undviker varandras reflektioner i den mörka spegeln, kommer inte på något att säga. Men det gör inget. Tänker på Madame Rouge i stället och hur jag ska skynda in i sängen och bada i mammas hibiskusröda kimono. Försvinna i det röda.

7 kommentarer:

  1. Gillar verkligen krinolinklänningen. Helt magisk.

    SvaraRadera
  2. jag med! önskar att stockholm förtjänade den i sin stadsbild... bisous!

    SvaraRadera
  3. så otroligt vacker
    och bilden är ju helt fantastisk
    och texten! som vanligt.

    SvaraRadera
  4. Om du var verklig så skulle jag vara hopplöst, bottenlöst förälskad i dig.

    SvaraRadera
  5. tack för att du/ni fortsätter!

    SvaraRadera
  6. Skriv en bok! Älskar dina inlägg!!

    SvaraRadera