Madame Rouge.

Överrumplande, bländande och helt dränkt i färgen röd, kommer hon mot mig på Linnégatan.

Ibland ser jag dem och det finns inget jag älskar mer. Människorna som gett upp alla försök att smälta in stadsmyllret. Vars klädsel lyser upp hela gatan i galenskap.

Hon är så vacker: blodskor, jordgubbsbyxor, vallmotunika, cape i polpa di pomodoro. Som om hon flytt från ett måleri. Min egen matchning av latteskor och kappa i café au lait känns genant i jämförelse. Fullständigt meningslös.

Så vacker är hon. Sinnessjukdomen som en löpsedel: hon fäller ut portvinsparaplyet, låtsas som om det regnar. Bryr sig inte om att jag tittar. Hon är min dröm.

Min dröm om att handla mina cappuccinos i duvklänningen med krinolin stor som Globen.

Läppstift har hon också, damen. Och inga framtänder. Vad kan jag göra, förutom att vända om och gå hem igen?

Stöter på A som är på väg in i hissen, klädd i en hatt formad som en överdriven serietecknad fisk, från Buttericks eller Stephen Jones - svårt att säga. Vi undviker varandras reflektioner i den mörka spegeln, kommer inte på något att säga. Men det gör inget. Tänker på Madame Rouge i stället och hur jag ska skynda in i sängen och bada i mammas hibiskusröda kimono. Försvinna i det röda.

Liv i pseudonym.

Barbara Vidal.

Någon frågade hur mycket jag det är i det jag skriver. Jag förstår inte frågan. Den verkar grunda sig i att det skulle finnas något som inte är "jag" i min text. Som om jag spökbloggar för något hemligt alterego, alternativt skriver fiktion. Tänkte att det kanske är läge att klargöra en sak: jag är inte tjejen som skrev noveller på högstadiet. Jag gillar inte att "skriva" för att skriva. Jag skriver inte fiktion. Min fantasi är helt enkelt inte ett spektrum. Jag är 7 år going on 100. Jag skriver inte: jag spyr. Det ni doftar är galla. Inte någon condamné drömnovell.

en blondin i sängen

Mikhail Wassmer.

Yvas perfekta kajalstreck hade förvandlats bromsstreck post bilolycka när vi vaknade imorse.

Hon och jag är lika långa, men ändå känns hon väldigt mycket mindre än mig. Det kanske är det blonda fågelboet som uppstår efter en halvtimme intrasslad i lakanen. Håret blir stort och yvigt och Yva liten.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

När jag vaknat och försiktigt puttat bort Yva från min kropp, gick jag till mosters sovrum för att se om hon råkat glömma låsa Garderoben, för att titta på klänningen. Det hade hon inte. (Vad trodde jag?)

Vad drömde ni om?