Fantomförälskelser .

Vissa av er verkar tro att jag är på väg att bli kär i A. Jag måste ha uttryckt mig otydligt. A är en smutsig våldgästande hjorthund som svettas och dricker upp allt mitt plommonvin. Jag är inte kär i honom.

Jag har aldrig varit kär och jag kommer definitivt inte bli det i en prettoparisien som verkar ha vigt sitt liv till åt att stirra i Mosters urringning och göra min tillvaro till ett helvete.

Men ni som någon gång har varit kära. Det kanske är så att dödslängtan, spruckna läppar, saharamun och oförmåga att se klart är symptom på förälskelse?

Nu ska jag bryta mig in i Mosters garderob.

Jag lever.

mes favoris. Jag har inte glömt er. Eller tömt mina handleder på blod i ett badkar. Eller stoppat huvudet i ugnen. Jag har bara varit i en dimma de senaste dagarna och inte kunnat forma fullständiga meningar (min kommuntikation har endast bestått av osammanhängande högläsning av era svorddomar i A:s närvaro.) (A förresten. Moster har flyttat in i hans armhåla. Det är groteskt. En av anledningarna till min plommondimma.)

Les immortals.

Dagens Outift: Odödlighet (för en gångs skull)

Gucci-blusen för att den lägger sig som en solfjäder längs min rygg. Balenciaga-klänningen för att folk alltid tror att jag är gravid när jag bär den. Sitter i baren på Riche, super mig förståndshandikappad och låter folk oroas över mitt stackars nerdrogade foster. Jag är inte gravid, men visst, skulle jag vara det skulle fostret vara nerdrogat. Det har de rätt i. De små Acne-liven.

Moster har en likadan klänning. I rostfärgat. Det är flera år sedan hon bar den senast. På den tiden trivdes hon nog också med att sola sig i föraktfulla blickar. Det gör hon kanske fortfarande, men hon är inte lika trovärdigt gravid längre. Det är något med simhuden under ögonen.

Howling for Columbine.

(Francoise Sagan)

Har inte hunnit andas, så ursäkta om jag är osammanhängande, men jag måste berätta för er direkt:

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen (skrynkliga skjortan, Stan Smithsen):

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig.

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?

Död, sex och Katrin Schulman

Samma dröm i natt igen. Ligger ikistanHör snyftningarna eka i rummet. Så många de ändå är tänker jag och grips av en önskan att se dem. Försöker lyfta på huvudet när jag minns. Jag är död.

Två märkliga saker den här morgonen.

* Katrin Schulman mejlade mig. Hon påstod att hon sett mig på Spybar, och ville bjuda mig på en butiksinvigning med mycket "snö" vad det nu kan betyda...(de säger ju att ett tjockt snötäckte dämpar ljud, vilket låter som en god förutsättning för att umgås med den glada bloggerskan) Funderar faktiskt på att gå.

* Moster... (uppdaterar i eftermiddag...)

Jag ska intervjuas för TV. En underlig känsla. Egentligen vill jag inte. Inte för att jag är nervös, men
för att jag är trött. Jag är trött som om jag levt i tusen år. Vet PRECIS vad de vill. Lyfta upp mig i studioljuset.
Hålla mig mellan tummen och pekfingret som tre dagar gamla sopor.
Plommonvin och skärsår! Är det vad ungdomen behöver för att känna att de lever?
Javisst säger jag, och ler dekadent. En mörklila droppe i mungipan. Det är nya tider nu!
Fast det inte alls är nya tider, utan samma gamla tider som fick Isabella att att dricka växtgift eller
Yasunari att gasa sig. (eller älskade)

Vad jag lovat Operan att INTE prata om är mina planer på att hugga huvudet av i tur och ordning.
* Alla anställda på Odd Molly
* Jan Björklund

Tillsammans på golvet.

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

Handen mot bröstet.

Gatan är obarmhärtigt ljus, ett överexponerat foto. Bländande som tusen nålar mot hornhinnan. Det krävs mycket för att komma iväg till skolan. Längtar hem hela dagen, men tillbaka i våningen minns jag inte vad det var jag längtade efter. Jag dekanterar Contin, häller upp till bredden, tar flyktiga klunkar,

står nära fönsterglaset och följer passerande Götrich-klädda kollegor, feta stadsduvor och nytvättade Acne-flickvänner på cykel med blicken. Ger upp. Letar efter siluetter i huset på andra sidan. Sällskap. Provar att prata med mig själv, men det känns konstlat. Dessutom har jag ändå ingenting att säga. Det jag säger säger jag här. Till er.

Vid middagen senare: jag i virvlande smaragdlängder. Moster spiller Riesling på duken, skrattar hysteriskt. Maten smakar ingenting. Den förvandlas till grå massa i munvalvet, jag sväljer för stora tuggor, lägger handen mot bröstet. A har återfått talförmågan och utnyttjar det till max. Orden rinner ur dem båda. Moster pratar för ovanlighetens skull om sitt jobb och A nickar hektiskt, intresserat (men jag är ganska säker att det är vinet). Det är inte förrän moster nämner en Barber-opera som tillståndet brister.

Stolen välter och slår i golvet när A reser sig för att störta ut. Moster släpper gaffeln mot porslinet. Förklarar slött att hans pappa brukade ta honom till operan varje år. Hon glömde. Vi delar resten av karaffen i den gamla vanliga gravtystnaden.

Lilljor och läppstift

När A är tyst är hela lägenheten tyst. Varje inåtandetag fräter av tjära, trots att Moster bunkrat upp med utslagna liljor för att kväva stanken. Stöter ihop med honom barfota i matsalen. Hävd över trasiga block och mosters gamla fotoalbum, spiller aska mellan bladen. En cigg i munnen, en annan i handen. Radion som brusar snålt bakom honom. Han borde åka nu. Han gör Moster galen. Moster badar i vildsiden, precis som jag brukar göra. Moster byter läppstiftton. När hon för andra gången på en vecka reciterar En midsommarnattsdröm utan ett uns av vemod i rösten saknar jag tiden när jag hade anledningar att hata henne. Nu luktar lägenheten liljor och jag avskyr det.

Private Pianist.

(Hoder Slager)

Tidigare i veckan:

Våren är svårfångad här. Lämnar skolan en halvtimme in i första lektionen. Över mig ligger himlen som ett sladdrigt duntäcke. Har hörlurarna i men lyssnar bara på kullerstensklappandet från mina egna jodhpurklackar. Jag var för full tydligen. Enligt svenska gymnasieskolemått i alla fall. Jag undrar var gränserna går. Det är okej att bära blöjbyxor från Gina Tricot, men inte att lukta sprit i utåtandetagen? Det finns inga proportioner.

Går i militärtakt längs alla gator jag hatar. När jag kommit fram lutar jag pannan mot lägenhetsdörren innan jag öppnar den. Möts av piano. Piano? Tror först att det är mosters sävliga sonat (som inte har tumlat genom lägenheten sedan innan A kom hit). Följer ljudet in i biblioteket och där sitter han vid flygeln. Hollywoodtroget i vit skjorta, Quasimodo-kupad rygg och smärtsamt galopperande fingrar över tangenterna. Jag visste att han spelade, men överrumplas ändå. Fyllan nästan sipprar ur huden på mig. Försöker stå rakt. Följer hans händer, stänger munnen.

Snabba fingrar som spindlar på flykt och plötsligt platta handflator mot klaviaturen. Dånet av alla toner som samsats i ett skrik ekar i salen och han vänder sig om.

Skjortan hänger öppen som gardiner över hans svarthåriga bröst. Ansiktet slätt, ögonen smala.

- Du kanske tror att du förstår, bara för att du har öron att lyssna med. Men du? Erika du förstår inte det här. Gå och läs Purple eller något.

Sedan vält pianopall och jag ensam kvar i rummet. Klänningssilke mellan fingrarna.

Det första jag ser när jag vaknar

(Arnaud Pyvka)

Vet inte vem som var mest full. Carl som kräktes på vägen ut - spillde spya över Thom Browne-kavajen - eller jag som inte lyckades få ögonkontakt med en enda människa på hela kvällen. Yva satt bekymrat och matade mig varannan Vichy varannan Long Island. Sedan var hela stället intrasslat i mitt hår. Hittade sushirester i det när jag vaknade på söndagen. Hade inte ens ätit sushi. Men Yva låg i sängen hos mig. Lika blek som lakanen, världens finaste små porslinsläppar, millimetersärade. My achilles, min livlina. Utan henne är jag ingenting.

Högstadieminnen.

Kärlek,
Många klagar på att jag skriver för mycket om varumärken när jag istället borde skriva om kärlek. Försöker låta bli att lyssna på saker som sägs om mig i kommentarsfälten, men det där med kärlek kan jag väl hålla med om.

Det var en gång för länge länge sedan en kristallklar decembernatt och ett nyktert discotek på min skola. Jag hade inte fått komma på Agnes förfest (eftersom jag var en sinnessjuk liten hora), i stället hade jag suttit ensam på balkongen och druckit mosters Grappa. Jag var väl i det närmaste medvetslös bakom en blå byggcontainer när Simon Navarro kom gående och frågade om jag gillade kuk. Jag svarade att jag föredrog lobotomering och han sa att han alltid tyckt att jag var rolig men att han skulle visa något ännu roligare. Sedan var han tvungen att ta i lite grann. 

Jag minns hur de vita molnen från vår utandningsluft möttes i ljuset från skolans stöldskyddsbelysning och hur han doftade svagt av Lancôme Hypnôse (*). 

Jag minns den torra decemberkylan mot min nakna stjärt och jag minns hur jag försökte förklara att jag (just denna gång) inte var ironisk när jag bad honom att slå ihjäl mig.

Men hur skulle stackars Simon kunnat förstå att jag menade allvar? Jag VAR ju faktiskt nästan jämt ironisk och dessutom, som mina kompisar redan konstaterat, en sinnessjuk liten hora. 

(* Hela detta inlägg är sponsrat av Lancôme, Eau de toilette pour les violeurs)

Blod in blod ut.

(lörd forts)

Klänningen sprider ut sig som ett släp efter mig i kväll.

Bakfyllan kommer punkligt vid åttatiden, nästan samtidigt som Yva, Carl och Philip anländer för att bjudas på middag (kadaver med sås). Moster får vita tulpaner och ger ytspänningsfyllda vinglas i retur.

Anatol hälsar irriterat på Carl och Philip med slapp vänsterhand. Kysser Yva slarvigt på halsen. Tystnar totalt för första gången på två dygn.

När ankan fläks upp på valnötsbordet hugger Anatol med sin gaffel och fiskar upp en stor köttslamsa som han stoppar i munnen på väg till soffan. Moster sträcker på halsen, försöker tygla falsetten när hon undrar var han är på väg.

- Ni enfants får äta för er själva, säger han och dyker ner i soffan och placerar otympliga ljudläckande hörlurar över öronen.

Yva skrattar till men får inget ursäktande leende från varken mig eller Moster.

Drunk on the moon

- Jag är trött på fasaner... Anka! säger Moster.

Anatol hänger efter henne i köket, fyller på hennes vinglas som en rinnande kran, kastar upp fikon i luften och fångar dem i munnen. Moster nynnar som en liten flicka, rättar till hans slips och släpar blicken efter honom-

(Hennes byst på förstaparkett i Givenchy-klänningen. Ögonen i skarpa svarta mandelformer, läpparna stämplade med rödvin.)

- Min far älskade det här vinet, säger Anatol och häller de sista dropparna av Contin i sitt glas.

- Jag vet, säger moster.

Menage a trois

Daisies by Chytilova

Hur var er fredag? Min var simmig. Somnade i Prada-kappan. Inomhus. När jag vaknade var jag hundra år och min mun igenklibbad.

Någonstans på vägen blev den döda duon till en tumlande trio. Tre tallrikar i triangelform på valnötsbordet. A som stirrar indiskret ner i Mosters balkong, avbryter henne mitt i meningen för att fösa bort en fiktiv hårslinga från hennes décolletage. Moster som tystnar och spinner som en puma.

Askan från A:s cohibas snöar ner i bouillabaissen. Det är natten som aldrig tar slut. Han stjäler ett andetag från Mosters nacke men ögonkontakten är med mig. Han försvinner till köket. Matsalen fryser till is när den döda duon lämnas ensamma. Moster förstår och försvinner efter honom.

De återkommer med Cheshire-leenden och flaskor under armarna. Jag sitter djupt, kinderna heta av rouge och vin, väntar tålmodigt när A fyller på mitt glas. Försöker fokusera blicken men ger upp. Utanför rutorna firar Stockholm sommar och helg. Men jag bor i våningen där vintern aldrig tar slut.

Socialism och shopping.

(Sokaris73)

Barnvaktstjänst för odjuret igen! Bokhyllorna i lägenheten ser ut som nyplöjda åkrar. Han behöver dagsljus säger moster och tvingar mig lämna kimonolivet med honom.

Att gå i stan med en brunstig parisien känns spontant inte som världens bästa idé, men det är inte direkt mer plågsamt än att vistas i samma rum som folk som hånglar i Gina Tricot-plagg (och det gör jag ju dagligen).

Det första han vill är att prova sjok på Monki. Nej, säger jag. Men han har redan dykt in bland de bleka rutmönstren.

- Det känns som jag är i Charles Lutwidge Dodgsons huvud! skrålar han. J'aime this monkeyshop.

Provar Vibskov-kopior, köper en liten tjejtröja och stöter på den nervösa kassörskan. Jag går ut och röker cigg och plötsligt är han borta.

Hittar honom först en kvart senare, då utanför Pressbyrån där han delar trappsteg med en sliten man, un clochard, omringad av knutna Coop-påsar. De skålar i elefantöl, pratar om sossar och om Wanja. Låter folk lägga pengar i en tom lattemugg. När de får syn på mig brister de i sång och jag vet inte vem av dem som låter mest whiskeyrosslig. Efter några måttligt engagerade försök att få med honom vidare, ger jag upp. Sätter mig tungt bredvid dem med huvudet i händerna.

En skynklig penis.

(Sokaris73)

Tömmer ännu en karaff. Vi har alla tappat räkningen. Numera är vi trio tristesse. Tre vålnader vid matsalsbordet, dränker köttet i portvinssås. Dränker struparna i blodigt vin. Vad är motsatsen till belleville? Bêteville. Vi är trion från Bêteville.

Moster har fått tillbaka sin strama sobra blick, även efter ett badkar vin. På andra sidan bordet sitter hon bredvid honom. Fågelbofrisyren till höger om svinryggen med ansiktslyftet. Mer vin. Mer sås. Moster börjar pratar om någon föreställning, A avbryter.

- What's the first thing to come out of a man's penis when he has sex? säger han.

Vi svarar inte. Slutar inte äta.

- The wrinkles.

Moster reser sig för att fylla på karaffen. Något säger mig att det kommer bli en lång natt.

Insekter och begravningsoutfits.

Ännu mer likvakestämning än vanligt i lägenheten. Moster tar kedjerökning till en helt nivå. (Man måste vada genom Gauloises-dimma i hallen för att hämta mer vin i köket.)

Dagens Outfit: kadavervit hy, gammal teaterklänning jag fått (stulit) av Moster och bödelhuva.

Hade min älskade skalbagge om halsen tidigare, men A förstörde den för mig. Han satte sig på huk och fångade baggen i luften. Tittade på den i handflatan, fnös och släppte den med avsmak.

- Vad är det med småflickor som smyckar sig i symboler de inte vet vad betyder?

Trodde han var annorlunda, men tydligen är han bara ett simpelt Parispretto. Nu: söndagsabsint solo i sängen.

Kokainknull = Zahmlag.

A lutar sig över min axel och tittar på min laptop. Lukten av Romanée Conti som ett bisvärm runt ansiktet.

- Vad gör Ollie på din desktop? Åh, nej, säg inte att du är en av alla skanditjejer vars högsta dröm är att ligga med Oliver Zahm!

Jag skakar fram håret i ansiktet som svar.

- Ett litet lands årsförbrukning av kokain avverkades den där kvällen. Det får man ge honom. Ollie. Det blir alltid bra kvällar. Som slutar i antingen orgier eller matkrig.

(Det är först senare, när A lämnat rummet, som jag hittar bilder på honom på sidan. I en gammal pappersversion ligger han naken på ett piano och spelar munspel. Han är tydligen musiker.)

- Oliver är knappast unik. Om du är ute efter att ligga med en hårig fransos med förkärlek för svartvita sexposer har jag ett fotbollslag av vänner du kan välja och vraka mellan. Du kan ta mig till exempel. Ligg med mig!

- Pass, svarar jag.

- Du kommer ångra dig. Men det är lugnt. Ingen stress. Känner på mig att jag kommer stanna här ett tag.

Kamelior i Köpenhamn.

Dagens Outift. Eller snarare Gårdagens. Var i Köpenhamn ett halvt dygn, gick på opera och växte fast i en hotellbar med ett fast flöde DRC i halsen. Hår i ansiktet. Blöta YSL-läppar och fickorna fulla av snö. På kroppen påslakansmjuk överdel från Tsumori Chisato (ss09), pressvikta Moschino-byxor och trygg åttiotalskavaj från Jil Sander.

Utmanade mina halvnya Pierre Hardy-klackar med en diet endast på kullersten. De små rivsåren på klackspetsarna kommer befästa minnet av rå vår i Köpenhamn, orossvulst i halsen och dimmig fylla. Dagens höjdpunkt var när jag hittade några kamelior på Port Nouveau. Skickade dem till mina favoritbloggare.