Ett blodigt minne.

Ibland förstår jag verkligen de som skjuter ner folk i varuhus och skolor. Pekfinger mot avtryckaren och folk som faller likt korthus ner i vad som snart är de själva i pölform. Försöker låtsas som om jag inte förstår, men jag förstår. Det var därför jag lottade ut pistolen. Litar inte på mig själv med den i handväskan.

En gång satt jag hukad över Carl, med hans mjukvita rygg som en motorväg mellan mina lår. Nålen i min Belleville-brosch bara gled ner i huden på honom, jag kunde inte hejda mig, plötsligt högg jag bara in nålen i ryggen. Fick den vita huden att chockeras av det röda varma snabba.

Han fläkte bak armen. Skrek först när han fick se sina fingrar blötta av blodet. I en rörelse kastade han sig upp, mig tillbaks ner i lakanen. Uppspärrade ögon, gapande, fingrarna spretande framför sig.

- Ville bara skriva mitt namn i din hud, ljög jag.

Direkt fällde han armarna om mig som ett tält. Den jävla idioten. Blodet i rännilar längs ryggraden, han låtsades att jag grät, tröstade mig, sa att det var okej. Men det var INTE okej:

i ögonvrån såg jag hur mammas dopklänning (den jag sover med varje natt) dränkts i portvinsrött blod. Mammas ömma genomblöt av Carls kladdiga DNA. Hade jag haft den lilla pistolen i handväskan vet jag vad jag hade gjort.

Högstadieminnen.

Kärlek,
Många klagar på att jag skriver för mycket om varumärken när jag istället borde skriva om kärlek. Försöker låta bli att lyssna på saker som sägs om mig i kommentarsfälten, men det där med kärlek kan jag väl hålla med om.

Det var en gång för länge länge sedan en kristallklar decembernatt och ett nyktert discotek på min skola. Jag hade inte fått komma på Agnes förfest (eftersom jag var en sinnessjuk liten hora), i stället hade jag suttit ensam på balkongen och druckit mosters Grappa. Jag var väl i det närmaste medvetslös bakom en blå byggcontainer när Simon Navarro kom gående och frågade om jag gillade kuk. Jag svarade att jag föredrog lobotomering och han sa att han alltid tyckt att jag var rolig men att han skulle visa något ännu roligare. Sedan var han tvungen att ta i lite grann. 

Jag minns hur de vita molnen från vår utandningsluft möttes i ljuset från skolans stöldskyddsbelysning och hur han doftade svagt av Lancôme Hypnôse (*). 

Jag minns den torra decemberkylan mot min nakna stjärt och jag minns hur jag försökte förklara att jag (just denna gång) inte var ironisk när jag bad honom att slå ihjäl mig.

Men hur skulle stackars Simon kunnat förstå att jag menade allvar? Jag VAR ju faktiskt nästan jämt ironisk och dessutom, som mina kompisar redan konstaterat, en sinnessjuk liten hora. 

(* Hela detta inlägg är sponsrat av Lancôme, Eau de toilette pour les violeurs)

Dagens köptips:

(Steven Meisel)

1. Hästhår. Gärna från en borkfärgad Abyssunierhingst. Används som hatt eller helt enkelt som människoman. Tänk Isabella Blow i vinden.




2. Uppstoppade rådjurskid. Perfekta husdjur för den som har en tendens att ligga avdomnade i cognacångor ett par dygn i sträck ibland. Fäller inte. Luktar ganska starkt av död. Får en att känna sig levande. Säljs här i kit med andra kadaver.


3. Inzoomad diamantblus från Marigela. För länge sedan fick jag ett halsband med 6 diamanter i en halvmåne av en gammal släkting. Kände ett så starkt obehag av det oanonyma gnistrandet att jag fick stenarna utplockade. Nu bär jag halsbandet med gapande hål. Den här blusen är övertydligheten i sin extrema spets. Om diamanter är som Gucci-loggor är det här en enda stor logotyp. Fantastique. Konsumera.