Fantomförälskelser .

Vissa av er verkar tro att jag är på väg att bli kär i A. Jag måste ha uttryckt mig otydligt. A är en smutsig våldgästande hjorthund som svettas och dricker upp allt mitt plommonvin. Jag är inte kär i honom.

Jag har aldrig varit kär och jag kommer definitivt inte bli det i en prettoparisien som verkar ha vigt sitt liv till åt att stirra i Mosters urringning och göra min tillvaro till ett helvete.

Men ni som någon gång har varit kära. Det kanske är så att dödslängtan, spruckna läppar, saharamun och oförmåga att se klart är symptom på förälskelse?

Nu ska jag bryta mig in i Mosters garderob.

Högstadieminnen.

Kärlek,
Många klagar på att jag skriver för mycket om varumärken när jag istället borde skriva om kärlek. Försöker låta bli att lyssna på saker som sägs om mig i kommentarsfälten, men det där med kärlek kan jag väl hålla med om.

Det var en gång för länge länge sedan en kristallklar decembernatt och ett nyktert discotek på min skola. Jag hade inte fått komma på Agnes förfest (eftersom jag var en sinnessjuk liten hora), i stället hade jag suttit ensam på balkongen och druckit mosters Grappa. Jag var väl i det närmaste medvetslös bakom en blå byggcontainer när Simon Navarro kom gående och frågade om jag gillade kuk. Jag svarade att jag föredrog lobotomering och han sa att han alltid tyckt att jag var rolig men att han skulle visa något ännu roligare. Sedan var han tvungen att ta i lite grann. 

Jag minns hur de vita molnen från vår utandningsluft möttes i ljuset från skolans stöldskyddsbelysning och hur han doftade svagt av Lancôme Hypnôse (*). 

Jag minns den torra decemberkylan mot min nakna stjärt och jag minns hur jag försökte förklara att jag (just denna gång) inte var ironisk när jag bad honom att slå ihjäl mig.

Men hur skulle stackars Simon kunnat förstå att jag menade allvar? Jag VAR ju faktiskt nästan jämt ironisk och dessutom, som mina kompisar redan konstaterat, en sinnessjuk liten hora. 

(* Hela detta inlägg är sponsrat av Lancôme, Eau de toilette pour les violeurs)