Ibland förstår jag verkligen de som skjuter ner folk i varuhus och skolor. Pekfinger mot avtryckaren och folk som faller likt korthus ner i vad som snart är de själva i pölform. Försöker låtsas som om jag inte förstår, men jag förstår. Det var därför jag lottade ut pistolen. Litar inte på mig själv med den i handväskan.
En gång satt jag hukad över Carl, med hans mjukvita rygg som en motorväg mellan mina lår. Nålen i min Belleville-brosch bara gled ner i huden på honom, jag kunde inte hejda mig, plötsligt högg jag bara in nålen i ryggen. Fick den vita huden att chockeras av det röda varma snabba.
Han fläkte bak armen. Skrek först när han fick se sina fingrar blötta av blodet. I en rörelse kastade han sig upp, mig tillbaks ner i lakanen. Uppspärrade ögon, gapande, fingrarna spretande framför sig.
- Ville bara skriva mitt namn i din hud, ljög jag.
Direkt fällde han armarna om mig som ett tält. Den jävla idioten. Blodet i rännilar längs ryggraden, han låtsades att jag grät, tröstade mig, sa att det var okej. Men det var INTE okej:
i ögonvrån såg jag hur mammas dopklänning (den jag sover med varje natt) dränkts i portvinsrött blod. Mammas ömma genomblöt av Carls kladdiga DNA. Hade jag haft den lilla pistolen i handväskan vet jag vad jag hade gjort.
