(Hoder Slager)
Tidigare i veckan:
Våren är svårfångad här. Lämnar skolan en halvtimme in i första lektionen. Över mig ligger himlen som ett sladdrigt duntäcke. Har hörlurarna i men lyssnar bara på kullerstensklappandet från mina egna jodhpurklackar. Jag var för full tydligen. Enligt svenska gymnasieskolemått i alla fall. Jag undrar var gränserna går. Det är okej att bära blöjbyxor från Gina Tricot, men inte att lukta sprit i utåtandetagen? Det finns inga proportioner.
Går i militärtakt längs alla gator jag hatar. När jag kommit fram lutar jag pannan mot lägenhetsdörren innan jag öppnar den. Möts av piano. Piano? Tror först att det är mosters sävliga sonat (som inte har tumlat genom lägenheten sedan innan A kom hit). Följer ljudet in i biblioteket och där sitter han vid flygeln. Hollywoodtroget i vit skjorta, Quasimodo-kupad rygg och smärtsamt galopperande fingrar över tangenterna. Jag visste att han spelade, men överrumplas ändå. Fyllan nästan sipprar ur huden på mig. Försöker stå rakt. Följer hans händer, stänger munnen.
Snabba fingrar som spindlar på flykt och plötsligt platta handflator mot klaviaturen. Dånet av alla toner som samsats i ett skrik ekar i salen och han vänder sig om.
Skjortan hänger öppen som gardiner över hans svarthåriga bröst. Ansiktet slätt, ögonen smala.
- Du kanske tror att du förstår, bara för att du har öron att lyssna med. Men du? Erika du förstår inte det här. Gå och läs Purple eller något.
Sedan vält pianopall och jag ensam kvar i rummet. Klänningssilke mellan fingrarna.
