Utanför de blanksvarta rutorna faller nattregnet tyst över Floragatan. Jag sitter på golvet i skenet framför kakelugnen. Försöker andas, men luften i rummet räcker inte till. Jag är rädd. Livrädd. På hela dagen har jag inte ens vågat mig ned på gatan. Skräckslagen att någon ska se mig. Känna igen mig och ropa något, ropa att jag inte är den jag är att jag...nej förlåt. Det här blir osammanhängande. Låt mig börja om.
De senaste dagarna har flera bloggar jag älskar skrivit samma sak. Att jag inte finns. Att jag i själva verket inte är något annat än en av karaktärerna i operan "Vanessa". Att allt det jag skrivit här på bloggen bara är sagor. Om A, lägenheten och moster (som just nu, medan jag sitter här, hög på Benzo och Madeira och skakar av gråt fortfarande stökar runt i lägenheten utanför som om ingenting hänt) Det värsta är att de har rätt. Inte ens de här orden ni läser nu tillhör mig själv utan mina författare. (Tala om att vara schizofren. Varannat ord som kommer ur min mun tillhör I och vartannat T, men inget är mitt eget, i ögonblick känner jag mig nästan som Blondinbella.)
Jag reser mig upp. Balanserar på ostadiga ben mot fönstret medan jag tömmer det sista ur mosters Maderira -62. Det surrar i huvudet. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vet att det är sant. Hur skulle ni själva känna om någon berättade att ni bara var ett "litterärt experiment". Huvudpersonen "i den mest snabbväxande kulturbloggen någonsin" som Operan skriver i sitt pressmeddelande.
När jag står här ensam i mörkret framför det öppna fönstret med mina fingrar mot fönsterblecket och känner den fuktiga kylan spelar det i alla fall ingen roll. Den svaga doften av almträden på gatan nedanför är äkta. Min skräck för vad som ska hända är äkta. För så är det. Min rädsla är rädslan för att dö. Men inte för att dö som jag skulle vilja dö. Dramatiskt störta genom matsalsfönstret. Ligga med min vita bommulsklänning som ett moln av snörök mot den glittrande svarta asfalten. Eller ligga i kandelaberskenet fladdrande över det benvita badkaret medan det mörka blod som pulserar ur såren på mina handleder blandas med Riojavinet i badkarsvattnet....
Nej det jag är rädd för är en helt annan typ av död. Tystnadens död. Att någon helt enkelt slutar skriva min berättelse. Att alla de kärlekshistorier och överdoser och tisdagseftermiddagar i november som skulle fylla mitt liv aldrig blir mina. Att jag blir stående här på golvet i rummet mellan kakelugnen och det öppna fönstret med A utanför dörren. För evigt ung i en frusen scen. Bortglömd.
Men innan jag dör vill jag säga en sista sak. Många av er har blivit ledsna för att jag inte finns. Att mina känslor inte var äkta. För tretusen år sedan rasade det värsta kriget i mänsklighetens historia. Tiotusentals oskyldiga barn och gamla massakrerades.
Men det vi idag berörs av är Achilles tårar. En påhittads tårar över en påhittads död.
Tack till Sedir som avslöjade mig.
Och tack till er alla . Niotillfem, Arvida, Sanna, Therese Bohman, Madde, Hotspot-Karolina, Mimo, Miriam, Through, Shang Imam, Mia, Linn, Lina. Och er andra. Kommer aldrig att glömma.
Jag är lycklig över att i mitt korta påhittade liv ha fått så mycket kärlek.
Jag älskar er.
Erika.
UPPDATERING: TACK! Alla kommentarer. Jag blir så lycklig att jag för första gången sedan jag började med det här börjar gråta. Det har ringt flera arga journalister som tycker att det är oansvarigt att skriva saker på en blogg som unga kan läsa som handlar sex, ångest och våld på en utan att TYDLIGT förklara att det INTE är BRA att ha oskyddat sex eller ta droger. Tack gode gud för att NI fattar att livet är lite mer komplicerat än så.
