Drunkningsdöden.

(Chadwick Tyler)

Promenerar vid vattnet under den suddiga förmiddagen. Ingen saknar mig i skolan. Ingen saknar mig i solen.

Förbannar vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.

I saltvattnet under mig guppar en sönderflaxad dagstidning. Pappret mörkgrått av väta. Stirrar hypnotiskt ner i djupet och ser mitt namn i stora svarta times-bokstäver flämta under vattenytan. Vem är Erika Ascot? står det. Jag ringer Yva och frågar.

Hon svarar i vokaler. (jag hör att hon ligger med någon)

- Ring mig sen älskling, säger hon och jag lägger på.

Funderar flyktigt på att kasta mig ner i hamnen så att nästa artikel kan rubriceras Vem var Erika Ascot.

Men det är för grunt.

Howling for Columbine.

(Francoise Sagan)

Har inte hunnit andas, så ursäkta om jag är osammanhängande, men jag måste berätta för er direkt:

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen (skrynkliga skjortan, Stan Smithsen):

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig.

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?

Tillsammans på golvet.

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

Skärtorsdag

Överlevde natten! Är imponerad och något skrämd. Fåglar har byggt bo i mitt hår och det finns bara spår av Russian Red* kvar på mina naglar efter gårdagens sinnessjukdom (svensk mediakarusell).

Hela kvällen turades journalisterna om att ringa och skälla sår i mina öron. Var tvungen att pausa med en balja på hotellbaren. Yva bländande i blankt siden, Carl uttråkad i uppknäppt Brooks Brothers-skjorta. Stressade klunkar champagne och fullmåne. Längs kullerstenen rännilar av blod från en man som fallit från översta våningen. Kom hem till en iskall lägenhet med piskande gardiner och doften av bränt kött. Moster i hysteriskt stökande. I pur ilska för att jag låtit hela Sverige titta in i vår våning. (Hon lugnade sig först när A kom med en ångande kopp silvernålste och ett hårt grepp om skinkan.)

Somnade med linjen öppen till en kvällstidningsjournalist. Vaknade till världens längsta fredag.

* Den bästa nagellacksfärgen om man vill se ut som man doppat händerna i ett öppet sår.

Det första jag ser när jag vaknar

(Arnaud Pyvka)

Vet inte vem som var mest full. Carl som kräktes på vägen ut - spillde spya över Thom Browne-kavajen - eller jag som inte lyckades få ögonkontakt med en enda människa på hela kvällen. Yva satt bekymrat och matade mig varannan Vichy varannan Long Island. Sedan var hela stället intrasslat i mitt hår. Hittade sushirester i det när jag vaknade på söndagen. Hade inte ens ätit sushi. Men Yva låg i sängen hos mig. Lika blek som lakanen, världens finaste små porslinsläppar, millimetersärade. My achilles, min livlina. Utan henne är jag ingenting.

Blod in blod ut.

(lörd forts)

Klänningen sprider ut sig som ett släp efter mig i kväll.

Bakfyllan kommer punkligt vid åttatiden, nästan samtidigt som Yva, Carl och Philip anländer för att bjudas på middag (kadaver med sås). Moster får vita tulpaner och ger ytspänningsfyllda vinglas i retur.

Anatol hälsar irriterat på Carl och Philip med slapp vänsterhand. Kysser Yva slarvigt på halsen. Tystnar totalt för första gången på två dygn.

När ankan fläks upp på valnötsbordet hugger Anatol med sin gaffel och fiskar upp en stor köttslamsa som han stoppar i munnen på väg till soffan. Moster sträcker på halsen, försöker tygla falsetten när hon undrar var han är på väg.

- Ni enfants får äta för er själva, säger han och dyker ner i soffan och placerar otympliga ljudläckande hörlurar över öronen.

Yva skrattar till men får inget ursäktande leende från varken mig eller Moster.

Dagens Outfit-mysterier.

Dagens Outfit: Liberty-blus (helt enkelt för att jag alltid klär ut mig till en vän Carl Larssons-figur när jag druckit för mycket plommonvin). Jackan är ett mysterium. Måste ha köpt den på fyllan. Men den är fantastisk, eller hur? Är helt säker på att den tidigare burits av någon med en ganska allvarlig sinnessjukdom.

Förresten: när vi satt där på gatan (a, lodaren och jag) kom Yva och Philip förbi.

Jag har inte sett Yva titta på mig sådär sedan hon hittade mig i badkaret med fickorna fulla av sten.

Som om hon gått rakt in i en glasvägg. Förfärad. Av någon anledning hade jag ingen lust att svara med urskuldande bästisaxelryckning. Jag bara stirrade tillbaka. Sen bort.

Igentäppta artärer.

Mosters romans dog i sin säng i sömnen i 2006. (Hur kunde hon ha missat det?)

Jag häller upp en balja försenad begravningschampagne åt henne men hon tittar inte ens åt mitt håll. Det är fredagskväll. Hon stormar ur lägenheten, sveper med sig sin burgundykappa på vägen och lämnar mig som barnvakt åt sin döda älskares son:

en parisisk ångvält som valsar runt våningen och klunkar direkt ur Romanée Contin. Pillar på bokryggarna och skrockar för sig själv. Kommenterar mina kläder. Sluddrar. Bläddrar genom kapporna i tamburen. Drar fingrarna genom sina svettiga lockar och spiller rödvin på jeansen.

- Han verkar ju helt sjuk, säger Yva på telefonen.

Han sveper förbi mig i hallen. Säger Salut. På huvudet har han en av Mosters Ascot-hattar, under armen ett fotoalbum. Äntligen händer det något bra.

- Du borde gå därifrån, säger Yva i luren. Vi går ut och dricker Mai Tais, kom igen. Träffar lite normala människor.

(Normala människor? I Stockholm?)

Jag hör ljudet av en ny Conti som öppnas bakom mig.

- Nej, det är lugnt, säger jag. Jag stannar hellre här.

A funeral at the end of the world.

Idag köpte jag en hel famn begravningsblommor. Kände mig som levande död. Eller som Clarissa Vaughn. Minns inte helt.

Moster var uppe när jag vaknade imorse. Vet inte om hon ens gick och la sig igår. Hon tittade dimmigt på mig och bjöd på sockerlagsbaserad dryck i ett ärvt kristallglas. (Hur länge kan det här fortsätta?) Det börjar mer och mer kännas som om jag spelar en roll i en film. En överambitiös independentfilm som buas ut på filmfestivaler. Vet inte hur det blev såhär.

Är i skolan nu och sitter alldeles för långt fram. Allas blickar laserbränner mig i nacken. Yva ligger med huvudet mot bordet, håller på att somna och om jag ska vara ärlig är jag inte het säker på om jag själv är vaken.

Hemingway och helvetet

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.

didn't know the hookers were lesbians

9 marché 2009

Sommaren då jag och YVA bodde i sommartomma lägenheter i paris och försökte ligga med franska fotbollsspelare utan att vara sådana som ligger med franska skådespelare (vi var unga). det gick bra.

efter två veckor fick jag honom i junya och han pillade ur sina flätor. jag ljög om min ålder när veckotidningar fångade oss på bild. (hade mkt smink så det var lugnt). brukade ta sexnärbilder på våra svartvita kroppar i kollageform, förstora upp dem till oigenkännelighet och sedan skicka dem till släktingarna vi lånade lägenheterna av. youth.

// Youth. Trying to fuck french soccerplayers. Mailing of proportion b/w snapshots of our genitalias to the aunts who lended us our our C-D Elyséeflats.