Hemingway och helvetet

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.