Hon var inte död.

Igår morse vaknade jag för en gångs skull inte av att rummets kväljande kroppsdofter (svett! daiquiri! aqcua di parma! granatäpple!), eller ens av Carls svall i min mun.

Moster slog upp dörren och gav mig ett nästan onyktert muntert leende. Utan att ens höja ögonbrynen åt de halvnakna kropparna i min säng (eller åt kattkraniet i spritflaskan i fönstret för den delen) gick hon fram till mig och la torra händer med nymålade körsbärsnaglar på mina axlar.

- A kommer!

Det var andra gången någonsin jag kunnat spåra någon sorts eufori i hennes ansikte. Den första gången var när Manolo sjönk på knä framför henne på fest, bad om att få signera hennes högra sandalett, kysste hennes ankel och sa att människor som henne gav hans liv mening. Det var länge sen, men jag minns att det var ungefär samma oförmögenhet att tygla sin uppskattning, samma brand i kinderna.

Hon är tillbaka nu. Matsalen och biblioteket är tapetserade med nya klänningar. Kimonoklänningar och elefantgrå sidentyger syns i klädpåsgapen längs bokhyllorna. En frasig Balenciaga-klänning böljar sig över soffan. Så mycket nyköpt har nog aldrig vistats i lägenheten samtidigt.

Hon bjuder på vin till frukost och pratar osammanhängande om A, på samma sätt som hon brukar göra de få gånger vi mötts i en rödvinsfylla. Alla hennes goda minnen personifierade ska komma på besök. Hon zickzackar luggen längs pekfingret som en skolflicka fångad i nyförälskelse.

Vet inte varför, men hennes fläktade lycka oroar mig. Hennes hålögda blick passar inte med Cheshire-leendet. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är det här de kallar lugnet före stormen.

Och det säger jag inte bara för att jag är en missunsam dålig människa.