Mosters romans dog i sin säng i sömnen i 2006. (Hur kunde hon ha missat det?)
Jag häller upp en balja försenad begravningschampagne åt henne men hon tittar inte ens åt mitt håll. Det är fredagskväll. Hon stormar ur lägenheten, sveper med sig sin burgundykappa på vägen och lämnar mig som barnvakt åt sin döda älskares son:
en parisisk ångvält som valsar runt våningen och klunkar direkt ur Romanée Contin. Pillar på bokryggarna och skrockar för sig själv. Kommenterar mina kläder. Sluddrar. Bläddrar genom kapporna i tamburen. Drar fingrarna genom sina svettiga lockar och spiller rödvin på jeansen.
- Han verkar ju helt sjuk, säger Yva på telefonen.
Han sveper förbi mig i hallen. Säger Salut. På huvudet har han en av Mosters Ascot-hattar, under armen ett fotoalbum. Äntligen händer det något bra.
- Du borde gå därifrån, säger Yva i luren. Vi går ut och dricker Mai Tais, kom igen. Träffar lite normala människor.
(Normala människor? I Stockholm?)
Jag hör ljudet av en ny Conti som öppnas bakom mig.
- Nej, det är lugnt, säger jag. Jag stannar hellre här.
Jag önskar att även jag kunde framkalla de känslor din text tar fram hos mig med enbart ord och bild. För varenda ord jag läst här, och jag har läst varenda ett, blir jag mer och mer förtjust. Tack för att du delar med mig.
SvaraRaderaNu är det dags att du hoppar ut ur den där sorgeromansen och skriver en bok.
SvaraRadera"de sorgliga passionernas människa; människan som slår mynt av sorgens passioner och som behöver dem för att bibehålla sin dominans; och slutligen människan som blir sorgsen av människans villkor och passioner i stort...(de använder sig av varandra och närmar sig varandra i sin enda gemensama punkt; hatet till livet)."
SvaraRadera