Tillsammans på golvet.

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

Blod in blod ut.

(lörd forts)

Klänningen sprider ut sig som ett släp efter mig i kväll.

Bakfyllan kommer punkligt vid åttatiden, nästan samtidigt som Yva, Carl och Philip anländer för att bjudas på middag (kadaver med sås). Moster får vita tulpaner och ger ytspänningsfyllda vinglas i retur.

Anatol hälsar irriterat på Carl och Philip med slapp vänsterhand. Kysser Yva slarvigt på halsen. Tystnar totalt för första gången på två dygn.

När ankan fläks upp på valnötsbordet hugger Anatol med sin gaffel och fiskar upp en stor köttslamsa som han stoppar i munnen på väg till soffan. Moster sträcker på halsen, försöker tygla falsetten när hon undrar var han är på väg.

- Ni enfants får äta för er själva, säger han och dyker ner i soffan och placerar otympliga ljudläckande hörlurar över öronen.

Yva skrattar till men får inget ursäktande leende från varken mig eller Moster.

Dagens Outfit-mysterier.

Dagens Outfit: Liberty-blus (helt enkelt för att jag alltid klär ut mig till en vän Carl Larssons-figur när jag druckit för mycket plommonvin). Jackan är ett mysterium. Måste ha köpt den på fyllan. Men den är fantastisk, eller hur? Är helt säker på att den tidigare burits av någon med en ganska allvarlig sinnessjukdom.

Förresten: när vi satt där på gatan (a, lodaren och jag) kom Yva och Philip förbi.

Jag har inte sett Yva titta på mig sådär sedan hon hittade mig i badkaret med fickorna fulla av sten.

Som om hon gått rakt in i en glasvägg. Förfärad. Av någon anledning hade jag ingen lust att svara med urskuldande bästisaxelryckning. Jag bara stirrade tillbaka. Sen bort.

Hemingway och helvetet

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.