Socialism och shopping.

(Sokaris73)

Barnvaktstjänst för odjuret igen! Bokhyllorna i lägenheten ser ut som nyplöjda åkrar. Han behöver dagsljus säger moster och tvingar mig lämna kimonolivet med honom.

Att gå i stan med en brunstig parisien känns spontant inte som världens bästa idé, men det är inte direkt mer plågsamt än att vistas i samma rum som folk som hånglar i Gina Tricot-plagg (och det gör jag ju dagligen).

Det första han vill är att prova sjok på Monki. Nej, säger jag. Men han har redan dykt in bland de bleka rutmönstren.

- Det känns som jag är i Charles Lutwidge Dodgsons huvud! skrålar han. J'aime this monkeyshop.

Provar Vibskov-kopior, köper en liten tjejtröja och stöter på den nervösa kassörskan. Jag går ut och röker cigg och plötsligt är han borta.

Hittar honom först en kvart senare, då utanför Pressbyrån där han delar trappsteg med en sliten man, un clochard, omringad av knutna Coop-påsar. De skålar i elefantöl, pratar om sossar och om Wanja. Låter folk lägga pengar i en tom lattemugg. När de får syn på mig brister de i sång och jag vet inte vem av dem som låter mest whiskeyrosslig. Efter några måttligt engagerade försök att få med honom vidare, ger jag upp. Sätter mig tungt bredvid dem med huvudet i händerna.

En skynklig penis.

(Sokaris73)

Tömmer ännu en karaff. Vi har alla tappat räkningen. Numera är vi trio tristesse. Tre vålnader vid matsalsbordet, dränker köttet i portvinssås. Dränker struparna i blodigt vin. Vad är motsatsen till belleville? Bêteville. Vi är trion från Bêteville.

Moster har fått tillbaka sin strama sobra blick, även efter ett badkar vin. På andra sidan bordet sitter hon bredvid honom. Fågelbofrisyren till höger om svinryggen med ansiktslyftet. Mer vin. Mer sås. Moster börjar pratar om någon föreställning, A avbryter.

- What's the first thing to come out of a man's penis when he has sex? säger han.

Vi svarar inte. Slutar inte äta.

- The wrinkles.

Moster reser sig för att fylla på karaffen. Något säger mig att det kommer bli en lång natt.

Insekter och begravningsoutfits.

Ännu mer likvakestämning än vanligt i lägenheten. Moster tar kedjerökning till en helt nivå. (Man måste vada genom Gauloises-dimma i hallen för att hämta mer vin i köket.)

Dagens Outfit: kadavervit hy, gammal teaterklänning jag fått (stulit) av Moster och bödelhuva.

Hade min älskade skalbagge om halsen tidigare, men A förstörde den för mig. Han satte sig på huk och fångade baggen i luften. Tittade på den i handflatan, fnös och släppte den med avsmak.

- Vad är det med småflickor som smyckar sig i symboler de inte vet vad betyder?

Trodde han var annorlunda, men tydligen är han bara ett simpelt Parispretto. Nu: söndagsabsint solo i sängen.

Kokainknull = Zahmlag.

A lutar sig över min axel och tittar på min laptop. Lukten av Romanée Conti som ett bisvärm runt ansiktet.

- Vad gör Ollie på din desktop? Åh, nej, säg inte att du är en av alla skanditjejer vars högsta dröm är att ligga med Oliver Zahm!

Jag skakar fram håret i ansiktet som svar.

- Ett litet lands årsförbrukning av kokain avverkades den där kvällen. Det får man ge honom. Ollie. Det blir alltid bra kvällar. Som slutar i antingen orgier eller matkrig.

(Det är först senare, när A lämnat rummet, som jag hittar bilder på honom på sidan. I en gammal pappersversion ligger han naken på ett piano och spelar munspel. Han är tydligen musiker.)

- Oliver är knappast unik. Om du är ute efter att ligga med en hårig fransos med förkärlek för svartvita sexposer har jag ett fotbollslag av vänner du kan välja och vraka mellan. Du kan ta mig till exempel. Ligg med mig!

- Pass, svarar jag.

- Du kommer ångra dig. Men det är lugnt. Ingen stress. Känner på mig att jag kommer stanna här ett tag.

Igentäppta artärer.

Mosters romans dog i sin säng i sömnen i 2006. (Hur kunde hon ha missat det?)

Jag häller upp en balja försenad begravningschampagne åt henne men hon tittar inte ens åt mitt håll. Det är fredagskväll. Hon stormar ur lägenheten, sveper med sig sin burgundykappa på vägen och lämnar mig som barnvakt åt sin döda älskares son:

en parisisk ångvält som valsar runt våningen och klunkar direkt ur Romanée Contin. Pillar på bokryggarna och skrockar för sig själv. Kommenterar mina kläder. Sluddrar. Bläddrar genom kapporna i tamburen. Drar fingrarna genom sina svettiga lockar och spiller rödvin på jeansen.

- Han verkar ju helt sjuk, säger Yva på telefonen.

Han sveper förbi mig i hallen. Säger Salut. På huvudet har han en av Mosters Ascot-hattar, under armen ett fotoalbum. Äntligen händer det något bra.

- Du borde gå därifrån, säger Yva i luren. Vi går ut och dricker Mai Tais, kom igen. Träffar lite normala människor.

(Normala människor? I Stockholm?)

Jag hör ljudet av en ny Conti som öppnas bakom mig.

- Nej, det är lugnt, säger jag. Jag stannar hellre här.

Den bästa dagen.

Fantastisk dag. Moster som en stressad greyhound.

- När kommer han? Mitt hjärta, jag kan inte vänta längre!

Och sen ringklockan som stannar tiden.

Hennes läppar nymålade för hundrade gången. Hon står där och förbereder sig innan hon öppnar dörren. Hyn porslinsblank.

Hon öppnar dörren och det är inte han.

Ett buskigt ansikte - hår som blir till skägg och tvärtom - en sliten trench och cigaretthål i skjortan. Det är inte den bredaxlade gråspruckne älskaren hon drömt om varje natt sen den där sommaren. (När han står där och ser ung och sliten ut i dörrkarmen, vet vi inte att det är hans son.)

- V, I pressume? säger han och mosters ansikte är en bröllopstårta som smälter.

Han kysser henne på både kinderna.
Hon darrar, läppstiftet försvinner in i ett tunt sträck.

Sedan är det som om han föser bort istapparna i tamburen: han lyfter på mosters Franck Sorbier-klänning, som hon på något mirakulöst sätt kommit i utan att tyget spruckit. (Eventuellt för att hon inte ätit någonting sedan hon fick reda på att A skulle komma.)

Han lyfter på klänningstyget och säger "Peekaboo!" på slaskig franskengelska.

Det finns inget jag kan göra förutom att skratta rakt ut.

Den ovarsamma leken.

(Marie Taillefer)


Numera går sonaten på tomgång dygnet runt. Det har inte gått för långt, men det har gått långt. Så jag söker upp moster. Hon ligger raklång med huvudet i en kamelia och vinet i en djärv vinkel i kristallglaset.

- Är du ok? undrar jag försiktigt. Moster sätter sig upp. Håret har lossnat ur svinryggen och slingor singlar sig i serpentiner runt den vetevita hyn.

Sedan berättar hon - hasplande - och allt gammalt rödvinssvammel faller på plats. Hon spiller historien om A och sommaren med honom. En svettig sexsommar på den franska landsbygden anno sent åttiotal. Om en förälskelse så giftig att den lämnade handleder i trasor och resten av livet i obetydlighet. En ung kind mot ett skäggigt bröst. Sedan hjärtan i sönderslitna spillror och hundra år av ensamhet.

Ikväll kommer han.

Kan inte låta bli att stirra kallt på moster i de rödvinsrandiga läpparna. Med ögon draperade i olustrynkor. Kindvalv stämplade med mascara. Kanske bäst att hålla henne undan speglarna tills han kommer. For personal amusement.

Rök utan eld.

Jag är orolig för moster. Hela hallen var fylld av rök imorse. Trodde det var en brand, men det var cigg. Avlägsnade mig snabbt. På gatan stirrade folk hålögt på mig och mitt nattgamla smink. På mina bröstvårtor när kappan fladdrade upp i vinden.

Dagens Outfit: så mycket nakenhet som ryms under tyg som möjligt. Klänningen får vikariera som skugga över mjölkvit hy, födelsemärken och bröst.

Plommonvin i takeawaymuggen som räddning.

Kamelior i Köpenhamn.

Dagens Outift. Eller snarare Gårdagens. Var i Köpenhamn ett halvt dygn, gick på opera och växte fast i en hotellbar med ett fast flöde DRC i halsen. Hår i ansiktet. Blöta YSL-läppar och fickorna fulla av snö. På kroppen påslakansmjuk överdel från Tsumori Chisato (ss09), pressvikta Moschino-byxor och trygg åttiotalskavaj från Jil Sander.

Utmanade mina halvnya Pierre Hardy-klackar med en diet endast på kullersten. De små rivsåren på klackspetsarna kommer befästa minnet av rå vår i Köpenhamn, orossvulst i halsen och dimmig fylla. Dagens höjdpunkt var när jag hittade några kamelior på Port Nouveau. Skickade dem till mina favoritbloggare.

Dildodrömmar och sekretsiden.

(Anaïs Nin)

Det som fungerar bäst är tunt vildsiden. Som världens sköraste hinna mellan kön och fingertopp. Det är egentligen det enda som fungerar. Det är mitt Decameron. Problemet är fläcken efteråt. När jag sitter på Riche med den mörka kratern framför låren och folk frågar. Folk frågar och hanterat inte mitt svar.

Det är könssaft. Intorkat. Inte urin.

Gick inom en erotikkiosk på vägen hem från skolan. Strök fingertopparna längs dildoryggarna och letade inspiration bland Mystic Treasure Toy Kits och hundra nyanser av kroppsfärg och massageljus och Black Mampa buttplugs. Men allting är så groteskt gulligt, så poserande.

Gick hem tomhänt. Funderade på rakschabloner för att överraska Carl med ett "Fuck You" i könshår, men, no. Smekte mig med vildsiden som tunt skikt mellan fingrar och kön. Som andra alla andra dagar.

A funeral at the end of the world.

Idag köpte jag en hel famn begravningsblommor. Kände mig som levande död. Eller som Clarissa Vaughn. Minns inte helt.

Moster var uppe när jag vaknade imorse. Vet inte om hon ens gick och la sig igår. Hon tittade dimmigt på mig och bjöd på sockerlagsbaserad dryck i ett ärvt kristallglas. (Hur länge kan det här fortsätta?) Det börjar mer och mer kännas som om jag spelar en roll i en film. En överambitiös independentfilm som buas ut på filmfestivaler. Vet inte hur det blev såhär.

Är i skolan nu och sitter alldeles för långt fram. Allas blickar laserbränner mig i nacken. Yva ligger med huvudet mot bordet, håller på att somna och om jag ska vara ärlig är jag inte het säker på om jag själv är vaken.

Liv i pseudonym.

Barbara Vidal.

Någon frågade hur mycket jag det är i det jag skriver. Jag förstår inte frågan. Den verkar grunda sig i att det skulle finnas något som inte är "jag" i min text. Som om jag spökbloggar för något hemligt alterego, alternativt skriver fiktion. Tänkte att det kanske är läge att klargöra en sak: jag är inte tjejen som skrev noveller på högstadiet. Jag gillar inte att "skriva" för att skriva. Jag skriver inte fiktion. Min fantasi är helt enkelt inte ett spektrum. Jag är 7 år going on 100. Jag skriver inte: jag spyr. Det ni doftar är galla. Inte någon condamné drömnovell.

Last day on earth.

Min tunga är så misshandlat trött att varje rieslingsklunk svider som gift. Jag fortsätter plikttroget ändå. Det är trots allt söndag. Sista dagen på jorden. Horisontal och övermannad.

Det finns ingenting jag önskar mig. Inte för att jag är särskilt nöjd med mitt tillstånd av halvnakenhet i duntäckesbad - hår i trasor, smala läppar i sprickor - men jag kan helt enkelt inte visualisera ett enda alternativ.

Flickan med svavellungorna.

Mikhail Wassmer


Tänder en cigg. Låter röken röra sig i infraserpentiner över överkastet. Vilar cigaretten i askfatet på nattduksbordet och upptäcker den förra, som jag glömt röka, som långsamt förvandlas till aska.

Ärligt: är det möjligt att känna sig ensam samtidigt som man screenar sin bästa väns samtal?

Träffade Carls mamma på Birger J-gatan idag. Jag hade köpt en rävbild, hon hade famnen full av blommor. Hon kysste mig på kinden men förfärades tydligen av hur jag såg ut. Nakna ben under Prada-kappan, ljusblå anklar i jodphursen. Hon visste ju inte att jag varit tvungen att fly i panik från mosters kärleksskri. Och precis druckit tio helveteskoppar från 7 eleven bara för att kunna titta på Lolita.

Granatäpplet eller döden.

En parantes:

Jag förstår inte folk som strävar efter att förlänga sina liv. Folk som äter granatäpplen för att leva längre. Jag äter granatäpplen för att det passar bra ihop med min sprit.

Trösten med att leva är väl att man någon gång ska få dö? Non?

Tyll och tegretol.

Idag har moster nämnt A 73 gånger. Hon pratar osammanhängande på franska och får lägenheten att kännas mer som en korridor på Bedlam än en lägenhet på Östermalm.

Hennes plötsliga livslust, hennes champagnesprutande stämningsklimax, får mig att lägga märke till min egen hopplöshet. Det finns ingen i världen som skulle få mig att avbryta en rörelse med att föra händerna till hjärtat som om det plötsligt skulle sluta slå. Det finns ingen som skulle få mig att sjunga med i sonater. Det finns ingen.


Åt trillingar i tegretol till frukost, med öronproppar för att slippa sonaten (och mosters franska sluddrande).



Dagens Outfit är en evighet i tyllfållar. En klänning för bra för Stockholmsluft.

Mode du Jour.

Lisa är en havsbris över staden idag.

Hon öppnade en glipa till sin morgonprocess och jag vill se mer. Hos fler. Garderobssafari. Sengångardraperingar. Sidensorg och stressstass. Omlottorgie under dålig belysning. Morgonsveper ni in er i sorg eller våreufori?

(Intimitet är det viktigaste i en modeblogg. Saknas ett utfläkt hjärta, spyr jag hellre upp min högra lunga än läser den.)

Imorse stod jag helt förstelnad med zombieblick innan jag valde den dammiga sidenklänningen. Skulle kanske behövt Lisas fast forward fashion moment då. (Eller en dubbel morgoncognac utan is)

Dagens Outift-rörelsen är det bästa som hänt modesverige.

Nuns and ammunition.

Dagens Outfit

Det bästa med klänningen är att sidenytan känns alldeles matt, som om den levt ett helt hårt liv och lystern försvann någonstans på vägen. Men, as a matter of fact, klänningen är inte ens gammal. Den har inte levt alls. Inte än i alla fall. Klänningen var mitt enda köp i januari. Det är en boxfresh nostalgitripp signerad Nicholas Ghesquières.

Moster vill att jag ska spara den till A kommer, antagligen för att den är hög i halsen och får mig se ut som en liten nunneflicka. Men jag tänker inte spara den. Den får hänga med på fransklektionen.

Blodtörstiga bloggläsare.

Önskade att det var glitterrester och inte ögongrus som limmat ihop mina ögonlock när jag vakande imorse. Det var intorkat slem - omöjligt att romantisera - men jag upptäckte det åtminstone i en liten ärvd handspegel och inte i en goodiebagspegel från Max Factor. Det är små saker jag förlitar humöret på.

Humöret. Moster är så glad, jag är obekväm, ovan, med att se henne såhär. Hon sprutar ur sig ord, provar alla klänningar hon inte längre kommer i, röker lyckligt i fönstret och följer förbipasserande med blicken. Provar mammas klänningar som hon inte häller kommer i.

Det är fredag och fredagar betyder trasig magsäck och hemmets renaste bomull som kompensation för allt det smutsiga (i mitt liv, i Stockholm). Att skriva här är lite som att droppa blod till en hord svultna vargar. Jag står på Colosseum, ni är blodtörstiga misshandlade djur under mig, ni bara väntar på att få punktera min hud med skalpellskarpa tänder.

Men vi fortsätter. Dripp dropp. Day out. Day in. Ni får Dagens Outfit om en sekund.

Farewell Chanel.

Jag älskar att ni skickar mig era historier, även om jag stundtals kan tycka att det är märkligt att Chanel har så manisk dragningskraft på (de flesta av) er. Till den grad att väskans smutsiga förflutna inte har betydelse. Men ni är väl som mig - hittar något tillfredsställande i morbida minnen. Vill jag tro i alla fall. Eventuellt är ni bara logofreaks som drömmer i dubbel-C på nätterna.

Den 7 april bestämmer jag vem som ska få väskan. Då är det slutgrubblat. Då har väskan bränt klart på mitt nattduksbord. Har ni något mer att säga, säg det innan dess. Jag tycker trots allt om att läsa era tankar, även om jag inte alltid förstår dem.

Hon var inte död.

Igår morse vaknade jag för en gångs skull inte av att rummets kväljande kroppsdofter (svett! daiquiri! aqcua di parma! granatäpple!), eller ens av Carls svall i min mun.

Moster slog upp dörren och gav mig ett nästan onyktert muntert leende. Utan att ens höja ögonbrynen åt de halvnakna kropparna i min säng (eller åt kattkraniet i spritflaskan i fönstret för den delen) gick hon fram till mig och la torra händer med nymålade körsbärsnaglar på mina axlar.

- A kommer!

Det var andra gången någonsin jag kunnat spåra någon sorts eufori i hennes ansikte. Den första gången var när Manolo sjönk på knä framför henne på fest, bad om att få signera hennes högra sandalett, kysste hennes ankel och sa att människor som henne gav hans liv mening. Det var länge sen, men jag minns att det var ungefär samma oförmögenhet att tygla sin uppskattning, samma brand i kinderna.

Hon är tillbaka nu. Matsalen och biblioteket är tapetserade med nya klänningar. Kimonoklänningar och elefantgrå sidentyger syns i klädpåsgapen längs bokhyllorna. En frasig Balenciaga-klänning böljar sig över soffan. Så mycket nyköpt har nog aldrig vistats i lägenheten samtidigt.

Hon bjuder på vin till frukost och pratar osammanhängande om A, på samma sätt som hon brukar göra de få gånger vi mötts i en rödvinsfylla. Alla hennes goda minnen personifierade ska komma på besök. Hon zickzackar luggen längs pekfingret som en skolflicka fångad i nyförälskelse.

Vet inte varför, men hennes fläktade lycka oroar mig. Hennes hålögda blick passar inte med Cheshire-leendet. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är det här de kallar lugnet före stormen.

Och det säger jag inte bara för att jag är en missunsam dålig människa.

Dödad av en blå himmel.

Igår rökte vi herbe på taket, som i en ungdomsfilm från nittiotalet. Fast utan de trasiga jeansen såklart. (Inga jeans överhuvudtaget)

Alla pratar om solen. Hela internet håller på att växa igen av alla genant utfläkta vårkänslor. Det gör mig mycket illa till mods. Kollektivt gott humör är bara obehagligt. Som bäddat för ett Black Swan scenario. (Mitt liv är ett Black Swan scenario)

Hemingway och helvetet

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.

wear lipstick in private

Dagens Outfit: solförakt

Hundraårig blus och gammal Prada-kjol.

Trivs väldigt bra i en hydda av spets. Klarar ni av spetsen trots höstens kedjeöverdoser?

en blondin i sängen

Mikhail Wassmer.

Yvas perfekta kajalstreck hade förvandlats bromsstreck post bilolycka när vi vaknade imorse.

Hon och jag är lika långa, men ändå känns hon väldigt mycket mindre än mig. Det kanske är det blonda fågelboet som uppstår efter en halvtimme intrasslad i lakanen. Håret blir stort och yvigt och Yva liten.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

När jag vaknat och försiktigt puttat bort Yva från min kropp, gick jag till mosters sovrum för att se om hon råkat glömma låsa Garderoben, för att titta på klänningen. Det hade hon inte. (Vad trodde jag?)

Vad drömde ni om?

Ditt ansikte i spillror.

Gillar ni tanken på att bära slöja? Tanken surrar i mitt huvud. Slöjan, som en tunn skugga över ansiktet. Som gör varje leende hemligt.

I allmänhet är jag förtjust i bröllopssymboler ur sitt sammanhang, till exempel i regnig Stockholmsmisär. Ett klänningssläp genom Vasastanlera. Sönderslitna strumpeband i trasor på Riche.

Men nu är det slöjan jag tänker mest på. Jag önskar mig den som socialt accpeterad accessoar. Inte för att jag personligen bryr mig så våldsamt mycket om social acceptans, men jag skulle hjärtligt gärna vilja se den på andra än mig själv. På människor i stadsbilden. På människor som kommer tumlande mot mig på Strandvägen. Med skira skuggor över ansiktena.

(Eventuellt beror det här på att jag bara sett fula folk idag och att jag bara har lust att täcka över deras ansikten. Eventuellt.)

My heart is not where my home is

Lämnade alla lampor tända när jag gick till skolan i förmiddags. För att det inte skulle kännas ensamt när jag kom hem igen. Men det gjorde det ändå såklart. Det är inget några lampskärmsdämpade watt kan göra något åt.

Döda elevers sällskap.

Har varit i exil på mitt rum hela helgen, inte ätit något som inte innehåller en stor mängd socker. Jag har till och med druckit upp den sista julaftonslikören som låg gömd bakom ett dammigt ex av Madame Curie. Nu är jag i skolan. Sitter nära fönstret.

Fortfarande försvunnen.

När jag vaknade hade inte morgonen hunnit ikapp. Hela lägenheten i eftersläntrande nattdunkel. Gick barfota genom lägenheten för att se om hon återvänt. I biblioteket hetsbultade Cogsworthsklockans slag som en gammal kvinnas hjärta. Mina ögon fortfarande fulla av sömn. (Blandat med intorkat ögonfransklister. Det var en lång natt igår.)

Stod stilla och blinkade tills alla siluetter förvandlas till möbler. Hon är fortfarande borta.

Om någon ser en stram kvinna i fyrtioårsåldern som snubblar runt helklädd i Givenchy (innan Tisci-tiden såklart), med något kallt i blicken - ring mig. (eller adda mig på facebook!)

Dränk mig i DRC.

Är i koma. Hatar lördagar, söndagar också. Be back soon. Nu: äta konjakinkokta körsbär i sängen. Klippa av alla kommunikationsmöjligheter med liten silversax. Drömma om att leva i land där människor som Rosing eller Reinfeldt istället för att vara med i TV frystes fast i isen för att i eviga tider sona sina brott mot mina ögon.