Dagens Outfit-mysterier.

Dagens Outfit: Liberty-blus (helt enkelt för att jag alltid klär ut mig till en vän Carl Larssons-figur när jag druckit för mycket plommonvin). Jackan är ett mysterium. Måste ha köpt den på fyllan. Men den är fantastisk, eller hur? Är helt säker på att den tidigare burits av någon med en ganska allvarlig sinnessjukdom.

Förresten: när vi satt där på gatan (a, lodaren och jag) kom Yva och Philip förbi.

Jag har inte sett Yva titta på mig sådär sedan hon hittade mig i badkaret med fickorna fulla av sten.

Som om hon gått rakt in i en glasvägg. Förfärad. Av någon anledning hade jag ingen lust att svara med urskuldande bästisaxelryckning. Jag bara stirrade tillbaka. Sen bort.

Socialism och shopping.

(Sokaris73)

Barnvaktstjänst för odjuret igen! Bokhyllorna i lägenheten ser ut som nyplöjda åkrar. Han behöver dagsljus säger moster och tvingar mig lämna kimonolivet med honom.

Att gå i stan med en brunstig parisien känns spontant inte som världens bästa idé, men det är inte direkt mer plågsamt än att vistas i samma rum som folk som hånglar i Gina Tricot-plagg (och det gör jag ju dagligen).

Det första han vill är att prova sjok på Monki. Nej, säger jag. Men han har redan dykt in bland de bleka rutmönstren.

- Det känns som jag är i Charles Lutwidge Dodgsons huvud! skrålar han. J'aime this monkeyshop.

Provar Vibskov-kopior, köper en liten tjejtröja och stöter på den nervösa kassörskan. Jag går ut och röker cigg och plötsligt är han borta.

Hittar honom först en kvart senare, då utanför Pressbyrån där han delar trappsteg med en sliten man, un clochard, omringad av knutna Coop-påsar. De skålar i elefantöl, pratar om sossar och om Wanja. Låter folk lägga pengar i en tom lattemugg. När de får syn på mig brister de i sång och jag vet inte vem av dem som låter mest whiskeyrosslig. Efter några måttligt engagerade försök att få med honom vidare, ger jag upp. Sätter mig tungt bredvid dem med huvudet i händerna.

En skynklig penis.

(Sokaris73)

Tömmer ännu en karaff. Vi har alla tappat räkningen. Numera är vi trio tristesse. Tre vålnader vid matsalsbordet, dränker köttet i portvinssås. Dränker struparna i blodigt vin. Vad är motsatsen till belleville? Bêteville. Vi är trion från Bêteville.

Moster har fått tillbaka sin strama sobra blick, även efter ett badkar vin. På andra sidan bordet sitter hon bredvid honom. Fågelbofrisyren till höger om svinryggen med ansiktslyftet. Mer vin. Mer sås. Moster börjar pratar om någon föreställning, A avbryter.

- What's the first thing to come out of a man's penis when he has sex? säger han.

Vi svarar inte. Slutar inte äta.

- The wrinkles.

Moster reser sig för att fylla på karaffen. Något säger mig att det kommer bli en lång natt.

Insekter och begravningsoutfits.

Ännu mer likvakestämning än vanligt i lägenheten. Moster tar kedjerökning till en helt nivå. (Man måste vada genom Gauloises-dimma i hallen för att hämta mer vin i köket.)

Dagens Outfit: kadavervit hy, gammal teaterklänning jag fått (stulit) av Moster och bödelhuva.

Hade min älskade skalbagge om halsen tidigare, men A förstörde den för mig. Han satte sig på huk och fångade baggen i luften. Tittade på den i handflatan, fnös och släppte den med avsmak.

- Vad är det med småflickor som smyckar sig i symboler de inte vet vad betyder?

Trodde han var annorlunda, men tydligen är han bara ett simpelt Parispretto. Nu: söndagsabsint solo i sängen.

Kokainknull = Zahmlag.

A lutar sig över min axel och tittar på min laptop. Lukten av Romanée Conti som ett bisvärm runt ansiktet.

- Vad gör Ollie på din desktop? Åh, nej, säg inte att du är en av alla skanditjejer vars högsta dröm är att ligga med Oliver Zahm!

Jag skakar fram håret i ansiktet som svar.

- Ett litet lands årsförbrukning av kokain avverkades den där kvällen. Det får man ge honom. Ollie. Det blir alltid bra kvällar. Som slutar i antingen orgier eller matkrig.

(Det är först senare, när A lämnat rummet, som jag hittar bilder på honom på sidan. I en gammal pappersversion ligger han naken på ett piano och spelar munspel. Han är tydligen musiker.)

- Oliver är knappast unik. Om du är ute efter att ligga med en hårig fransos med förkärlek för svartvita sexposer har jag ett fotbollslag av vänner du kan välja och vraka mellan. Du kan ta mig till exempel. Ligg med mig!

- Pass, svarar jag.

- Du kommer ångra dig. Men det är lugnt. Ingen stress. Känner på mig att jag kommer stanna här ett tag.

Igentäppta artärer.

Mosters romans dog i sin säng i sömnen i 2006. (Hur kunde hon ha missat det?)

Jag häller upp en balja försenad begravningschampagne åt henne men hon tittar inte ens åt mitt håll. Det är fredagskväll. Hon stormar ur lägenheten, sveper med sig sin burgundykappa på vägen och lämnar mig som barnvakt åt sin döda älskares son:

en parisisk ångvält som valsar runt våningen och klunkar direkt ur Romanée Contin. Pillar på bokryggarna och skrockar för sig själv. Kommenterar mina kläder. Sluddrar. Bläddrar genom kapporna i tamburen. Drar fingrarna genom sina svettiga lockar och spiller rödvin på jeansen.

- Han verkar ju helt sjuk, säger Yva på telefonen.

Han sveper förbi mig i hallen. Säger Salut. På huvudet har han en av Mosters Ascot-hattar, under armen ett fotoalbum. Äntligen händer det något bra.

- Du borde gå därifrån, säger Yva i luren. Vi går ut och dricker Mai Tais, kom igen. Träffar lite normala människor.

(Normala människor? I Stockholm?)

Jag hör ljudet av en ny Conti som öppnas bakom mig.

- Nej, det är lugnt, säger jag. Jag stannar hellre här.

Den bästa dagen.

Fantastisk dag. Moster som en stressad greyhound.

- När kommer han? Mitt hjärta, jag kan inte vänta längre!

Och sen ringklockan som stannar tiden.

Hennes läppar nymålade för hundrade gången. Hon står där och förbereder sig innan hon öppnar dörren. Hyn porslinsblank.

Hon öppnar dörren och det är inte han.

Ett buskigt ansikte - hår som blir till skägg och tvärtom - en sliten trench och cigaretthål i skjortan. Det är inte den bredaxlade gråspruckne älskaren hon drömt om varje natt sen den där sommaren. (När han står där och ser ung och sliten ut i dörrkarmen, vet vi inte att det är hans son.)

- V, I pressume? säger han och mosters ansikte är en bröllopstårta som smälter.

Han kysser henne på både kinderna.
Hon darrar, läppstiftet försvinner in i ett tunt sträck.

Sedan är det som om han föser bort istapparna i tamburen: han lyfter på mosters Franck Sorbier-klänning, som hon på något mirakulöst sätt kommit i utan att tyget spruckit. (Eventuellt för att hon inte ätit någonting sedan hon fick reda på att A skulle komma.)

Han lyfter på klänningstyget och säger "Peekaboo!" på slaskig franskengelska.

Det finns inget jag kan göra förutom att skratta rakt ut.

Den ovarsamma leken.

(Marie Taillefer)


Numera går sonaten på tomgång dygnet runt. Det har inte gått för långt, men det har gått långt. Så jag söker upp moster. Hon ligger raklång med huvudet i en kamelia och vinet i en djärv vinkel i kristallglaset.

- Är du ok? undrar jag försiktigt. Moster sätter sig upp. Håret har lossnat ur svinryggen och slingor singlar sig i serpentiner runt den vetevita hyn.

Sedan berättar hon - hasplande - och allt gammalt rödvinssvammel faller på plats. Hon spiller historien om A och sommaren med honom. En svettig sexsommar på den franska landsbygden anno sent åttiotal. Om en förälskelse så giftig att den lämnade handleder i trasor och resten av livet i obetydlighet. En ung kind mot ett skäggigt bröst. Sedan hjärtan i sönderslitna spillror och hundra år av ensamhet.

Ikväll kommer han.

Kan inte låta bli att stirra kallt på moster i de rödvinsrandiga läpparna. Med ögon draperade i olustrynkor. Kindvalv stämplade med mascara. Kanske bäst att hålla henne undan speglarna tills han kommer. For personal amusement.

Rök utan eld.

Jag är orolig för moster. Hela hallen var fylld av rök imorse. Trodde det var en brand, men det var cigg. Avlägsnade mig snabbt. På gatan stirrade folk hålögt på mig och mitt nattgamla smink. På mina bröstvårtor när kappan fladdrade upp i vinden.

Dagens Outfit: så mycket nakenhet som ryms under tyg som möjligt. Klänningen får vikariera som skugga över mjölkvit hy, födelsemärken och bröst.

Plommonvin i takeawaymuggen som räddning.

Kamelior i Köpenhamn.

Dagens Outift. Eller snarare Gårdagens. Var i Köpenhamn ett halvt dygn, gick på opera och växte fast i en hotellbar med ett fast flöde DRC i halsen. Hår i ansiktet. Blöta YSL-läppar och fickorna fulla av snö. På kroppen påslakansmjuk överdel från Tsumori Chisato (ss09), pressvikta Moschino-byxor och trygg åttiotalskavaj från Jil Sander.

Utmanade mina halvnya Pierre Hardy-klackar med en diet endast på kullersten. De små rivsåren på klackspetsarna kommer befästa minnet av rå vår i Köpenhamn, orossvulst i halsen och dimmig fylla. Dagens höjdpunkt var när jag hittade några kamelior på Port Nouveau. Skickade dem till mina favoritbloggare.

Dildodrömmar och sekretsiden.

(Anaïs Nin)

Det som fungerar bäst är tunt vildsiden. Som världens sköraste hinna mellan kön och fingertopp. Det är egentligen det enda som fungerar. Det är mitt Decameron. Problemet är fläcken efteråt. När jag sitter på Riche med den mörka kratern framför låren och folk frågar. Folk frågar och hanterat inte mitt svar.

Det är könssaft. Intorkat. Inte urin.

Gick inom en erotikkiosk på vägen hem från skolan. Strök fingertopparna längs dildoryggarna och letade inspiration bland Mystic Treasure Toy Kits och hundra nyanser av kroppsfärg och massageljus och Black Mampa buttplugs. Men allting är så groteskt gulligt, så poserande.

Gick hem tomhänt. Funderade på rakschabloner för att överraska Carl med ett "Fuck You" i könshår, men, no. Smekte mig med vildsiden som tunt skikt mellan fingrar och kön. Som andra alla andra dagar.

A funeral at the end of the world.

Idag köpte jag en hel famn begravningsblommor. Kände mig som levande död. Eller som Clarissa Vaughn. Minns inte helt.

Moster var uppe när jag vaknade imorse. Vet inte om hon ens gick och la sig igår. Hon tittade dimmigt på mig och bjöd på sockerlagsbaserad dryck i ett ärvt kristallglas. (Hur länge kan det här fortsätta?) Det börjar mer och mer kännas som om jag spelar en roll i en film. En överambitiös independentfilm som buas ut på filmfestivaler. Vet inte hur det blev såhär.

Är i skolan nu och sitter alldeles för långt fram. Allas blickar laserbränner mig i nacken. Yva ligger med huvudet mot bordet, håller på att somna och om jag ska vara ärlig är jag inte het säker på om jag själv är vaken.

Liv i pseudonym.

Barbara Vidal.

Någon frågade hur mycket jag det är i det jag skriver. Jag förstår inte frågan. Den verkar grunda sig i att det skulle finnas något som inte är "jag" i min text. Som om jag spökbloggar för något hemligt alterego, alternativt skriver fiktion. Tänkte att det kanske är läge att klargöra en sak: jag är inte tjejen som skrev noveller på högstadiet. Jag gillar inte att "skriva" för att skriva. Jag skriver inte fiktion. Min fantasi är helt enkelt inte ett spektrum. Jag är 7 år going on 100. Jag skriver inte: jag spyr. Det ni doftar är galla. Inte någon condamné drömnovell.

Last day on earth.

Min tunga är så misshandlat trött att varje rieslingsklunk svider som gift. Jag fortsätter plikttroget ändå. Det är trots allt söndag. Sista dagen på jorden. Horisontal och övermannad.

Det finns ingenting jag önskar mig. Inte för att jag är särskilt nöjd med mitt tillstånd av halvnakenhet i duntäckesbad - hår i trasor, smala läppar i sprickor - men jag kan helt enkelt inte visualisera ett enda alternativ.

Flickan med svavellungorna.

Mikhail Wassmer


Tänder en cigg. Låter röken röra sig i infraserpentiner över överkastet. Vilar cigaretten i askfatet på nattduksbordet och upptäcker den förra, som jag glömt röka, som långsamt förvandlas till aska.

Ärligt: är det möjligt att känna sig ensam samtidigt som man screenar sin bästa väns samtal?

Träffade Carls mamma på Birger J-gatan idag. Jag hade köpt en rävbild, hon hade famnen full av blommor. Hon kysste mig på kinden men förfärades tydligen av hur jag såg ut. Nakna ben under Prada-kappan, ljusblå anklar i jodphursen. Hon visste ju inte att jag varit tvungen att fly i panik från mosters kärleksskri. Och precis druckit tio helveteskoppar från 7 eleven bara för att kunna titta på Lolita.

Granatäpplet eller döden.

En parantes:

Jag förstår inte folk som strävar efter att förlänga sina liv. Folk som äter granatäpplen för att leva längre. Jag äter granatäpplen för att det passar bra ihop med min sprit.

Trösten med att leva är väl att man någon gång ska få dö? Non?

Tyll och tegretol.

Idag har moster nämnt A 73 gånger. Hon pratar osammanhängande på franska och får lägenheten att kännas mer som en korridor på Bedlam än en lägenhet på Östermalm.

Hennes plötsliga livslust, hennes champagnesprutande stämningsklimax, får mig att lägga märke till min egen hopplöshet. Det finns ingen i världen som skulle få mig att avbryta en rörelse med att föra händerna till hjärtat som om det plötsligt skulle sluta slå. Det finns ingen som skulle få mig att sjunga med i sonater. Det finns ingen.


Åt trillingar i tegretol till frukost, med öronproppar för att slippa sonaten (och mosters franska sluddrande).



Dagens Outfit är en evighet i tyllfållar. En klänning för bra för Stockholmsluft.

Mode du Jour.

Lisa är en havsbris över staden idag.

Hon öppnade en glipa till sin morgonprocess och jag vill se mer. Hos fler. Garderobssafari. Sengångardraperingar. Sidensorg och stressstass. Omlottorgie under dålig belysning. Morgonsveper ni in er i sorg eller våreufori?

(Intimitet är det viktigaste i en modeblogg. Saknas ett utfläkt hjärta, spyr jag hellre upp min högra lunga än läser den.)

Imorse stod jag helt förstelnad med zombieblick innan jag valde den dammiga sidenklänningen. Skulle kanske behövt Lisas fast forward fashion moment då. (Eller en dubbel morgoncognac utan is)

Dagens Outift-rörelsen är det bästa som hänt modesverige.

Nuns and ammunition.

Dagens Outfit

Det bästa med klänningen är att sidenytan känns alldeles matt, som om den levt ett helt hårt liv och lystern försvann någonstans på vägen. Men, as a matter of fact, klänningen är inte ens gammal. Den har inte levt alls. Inte än i alla fall. Klänningen var mitt enda köp i januari. Det är en boxfresh nostalgitripp signerad Nicholas Ghesquières.

Moster vill att jag ska spara den till A kommer, antagligen för att den är hög i halsen och får mig se ut som en liten nunneflicka. Men jag tänker inte spara den. Den får hänga med på fransklektionen.

Blodtörstiga bloggläsare.

Önskade att det var glitterrester och inte ögongrus som limmat ihop mina ögonlock när jag vakande imorse. Det var intorkat slem - omöjligt att romantisera - men jag upptäckte det åtminstone i en liten ärvd handspegel och inte i en goodiebagspegel från Max Factor. Det är små saker jag förlitar humöret på.

Humöret. Moster är så glad, jag är obekväm, ovan, med att se henne såhär. Hon sprutar ur sig ord, provar alla klänningar hon inte längre kommer i, röker lyckligt i fönstret och följer förbipasserande med blicken. Provar mammas klänningar som hon inte häller kommer i.

Det är fredag och fredagar betyder trasig magsäck och hemmets renaste bomull som kompensation för allt det smutsiga (i mitt liv, i Stockholm). Att skriva här är lite som att droppa blod till en hord svultna vargar. Jag står på Colosseum, ni är blodtörstiga misshandlade djur under mig, ni bara väntar på att få punktera min hud med skalpellskarpa tänder.

Men vi fortsätter. Dripp dropp. Day out. Day in. Ni får Dagens Outfit om en sekund.

Farewell Chanel.

Jag älskar att ni skickar mig era historier, även om jag stundtals kan tycka att det är märkligt att Chanel har så manisk dragningskraft på (de flesta av) er. Till den grad att väskans smutsiga förflutna inte har betydelse. Men ni är väl som mig - hittar något tillfredsställande i morbida minnen. Vill jag tro i alla fall. Eventuellt är ni bara logofreaks som drömmer i dubbel-C på nätterna.

Den 7 april bestämmer jag vem som ska få väskan. Då är det slutgrubblat. Då har väskan bränt klart på mitt nattduksbord. Har ni något mer att säga, säg det innan dess. Jag tycker trots allt om att läsa era tankar, även om jag inte alltid förstår dem.

Hon var inte död.

Igår morse vaknade jag för en gångs skull inte av att rummets kväljande kroppsdofter (svett! daiquiri! aqcua di parma! granatäpple!), eller ens av Carls svall i min mun.

Moster slog upp dörren och gav mig ett nästan onyktert muntert leende. Utan att ens höja ögonbrynen åt de halvnakna kropparna i min säng (eller åt kattkraniet i spritflaskan i fönstret för den delen) gick hon fram till mig och la torra händer med nymålade körsbärsnaglar på mina axlar.

- A kommer!

Det var andra gången någonsin jag kunnat spåra någon sorts eufori i hennes ansikte. Den första gången var när Manolo sjönk på knä framför henne på fest, bad om att få signera hennes högra sandalett, kysste hennes ankel och sa att människor som henne gav hans liv mening. Det var länge sen, men jag minns att det var ungefär samma oförmögenhet att tygla sin uppskattning, samma brand i kinderna.

Hon är tillbaka nu. Matsalen och biblioteket är tapetserade med nya klänningar. Kimonoklänningar och elefantgrå sidentyger syns i klädpåsgapen längs bokhyllorna. En frasig Balenciaga-klänning böljar sig över soffan. Så mycket nyköpt har nog aldrig vistats i lägenheten samtidigt.

Hon bjuder på vin till frukost och pratar osammanhängande om A, på samma sätt som hon brukar göra de få gånger vi mötts i en rödvinsfylla. Alla hennes goda minnen personifierade ska komma på besök. Hon zickzackar luggen längs pekfingret som en skolflicka fångad i nyförälskelse.

Vet inte varför, men hennes fläktade lycka oroar mig. Hennes hålögda blick passar inte med Cheshire-leendet. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är det här de kallar lugnet före stormen.

Och det säger jag inte bara för att jag är en missunsam dålig människa.

Dödad av en blå himmel.

Igår rökte vi herbe på taket, som i en ungdomsfilm från nittiotalet. Fast utan de trasiga jeansen såklart. (Inga jeans överhuvudtaget)

Alla pratar om solen. Hela internet håller på att växa igen av alla genant utfläkta vårkänslor. Det gör mig mycket illa till mods. Kollektivt gott humör är bara obehagligt. Som bäddat för ett Black Swan scenario. (Mitt liv är ett Black Swan scenario)

Hemingway och helvetet

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.

wear lipstick in private

Dagens Outfit: solförakt

Hundraårig blus och gammal Prada-kjol.

Trivs väldigt bra i en hydda av spets. Klarar ni av spetsen trots höstens kedjeöverdoser?

en blondin i sängen

Mikhail Wassmer.

Yvas perfekta kajalstreck hade förvandlats bromsstreck post bilolycka när vi vaknade imorse.

Hon och jag är lika långa, men ändå känns hon väldigt mycket mindre än mig. Det kanske är det blonda fågelboet som uppstår efter en halvtimme intrasslad i lakanen. Håret blir stort och yvigt och Yva liten.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

När jag vaknat och försiktigt puttat bort Yva från min kropp, gick jag till mosters sovrum för att se om hon råkat glömma låsa Garderoben, för att titta på klänningen. Det hade hon inte. (Vad trodde jag?)

Vad drömde ni om?

Ditt ansikte i spillror.

Gillar ni tanken på att bära slöja? Tanken surrar i mitt huvud. Slöjan, som en tunn skugga över ansiktet. Som gör varje leende hemligt.

I allmänhet är jag förtjust i bröllopssymboler ur sitt sammanhang, till exempel i regnig Stockholmsmisär. Ett klänningssläp genom Vasastanlera. Sönderslitna strumpeband i trasor på Riche.

Men nu är det slöjan jag tänker mest på. Jag önskar mig den som socialt accpeterad accessoar. Inte för att jag personligen bryr mig så våldsamt mycket om social acceptans, men jag skulle hjärtligt gärna vilja se den på andra än mig själv. På människor i stadsbilden. På människor som kommer tumlande mot mig på Strandvägen. Med skira skuggor över ansiktena.

(Eventuellt beror det här på att jag bara sett fula folk idag och att jag bara har lust att täcka över deras ansikten. Eventuellt.)

My heart is not where my home is

Lämnade alla lampor tända när jag gick till skolan i förmiddags. För att det inte skulle kännas ensamt när jag kom hem igen. Men det gjorde det ändå såklart. Det är inget några lampskärmsdämpade watt kan göra något åt.

Döda elevers sällskap.

Har varit i exil på mitt rum hela helgen, inte ätit något som inte innehåller en stor mängd socker. Jag har till och med druckit upp den sista julaftonslikören som låg gömd bakom ett dammigt ex av Madame Curie. Nu är jag i skolan. Sitter nära fönstret.

Fortfarande försvunnen.

När jag vaknade hade inte morgonen hunnit ikapp. Hela lägenheten i eftersläntrande nattdunkel. Gick barfota genom lägenheten för att se om hon återvänt. I biblioteket hetsbultade Cogsworthsklockans slag som en gammal kvinnas hjärta. Mina ögon fortfarande fulla av sömn. (Blandat med intorkat ögonfransklister. Det var en lång natt igår.)

Stod stilla och blinkade tills alla siluetter förvandlas till möbler. Hon är fortfarande borta.

Om någon ser en stram kvinna i fyrtioårsåldern som snubblar runt helklädd i Givenchy (innan Tisci-tiden såklart), med något kallt i blicken - ring mig. (eller adda mig på facebook!)

Dränk mig i DRC.

Är i koma. Hatar lördagar, söndagar också. Be back soon. Nu: äta konjakinkokta körsbär i sängen. Klippa av alla kommunikationsmöjligheter med liten silversax. Drömma om att leva i land där människor som Rosing eller Reinfeldt istället för att vara med i TV frystes fast i isen för att i eviga tider sona sina brott mot mina ögon.

Dricka mig till döds.

dagens outfit: gammal missoni, wolfords 30 denier (en djup gäspning)

Vet inte om det är röken i lungorna eller all 65%:ig nässeldricka, men just nu kommer jag inte på en enda sak jag gjort i mitt liv som betytt något. Jag sitter och slumpar fram ord i Ionescos "Le Solitaire", för att göra det värre, och det hjälper.

Det snöade slarvigt snabbt i ansiktet och jag gav upp. Lät flingorna bli till lera på mina ögonfransar och slaskigt rinna ner för kindkurvorna.

Jag screenar stackars Yva på svartabäret. Känner bara hat för fredagar. Det finns knappt en gata att fly till för endast kullerstenssällskap. Behövs det en dödlig cyklon för att få en människofri gata? Gå och lägg er Stockholm. There's nothing out there for you.

Fyra glas till, sen svarar jag Yva och sveper mig till baren och ansluter till deras självförakt bland alla andra spöken. Det finns ju trots allt en charm med att slippa hälla upp sin egen alkohol.

Chanel-väsk-hysteri

vad händer? Har bara haft bloggen i några veckor och redan får jag högar med mejl. Varje dag. Tyvärr har jag inte tid att svara på alla era mejl (har lovat mig själv att försöka vara full mycket oftare i år- även dagtid.)
Men kan i alla fall säga att jag ska försöka reda ut er era Chaneldrömmar så fort jag hinner. Typ imorgon. Ja. Imorgon bestämmer jag vem som tar över datumförbannelsen, vem som får armarna fulla av logolove.

* Lägenheten är så tom. Svårt att förklara. Hur kan 14 rum vara tommare än ett?
* VAR ÄR MOSTER? Vad kommer att hända? Jag är rädd!
Mer plommonvin.
* Önskar att jag var Sophie! Tänk så underbart att leva utan att någonsin känna skuggan av ett tvivel om att inte finns ett problem som inte kan lösas med en ny käck färg på din trenchcoat!

wine pon me

dagens outfit: klänning Cushnie et Ochs. inget mer.

jag hör den där mördande sonaten igen, hon måste alltså ha återvänt. moster. tur. Jag springer nästan ut i hallen bara för att inse att...NEJ...jag måste hallucinerat. Tillbaka till mitt rum och fyra liter vin och saltvattenschoklad. Behöver inte lämna fortet på timmar.

Var ÄR hon. Det är faktiskt irriterande. Kommer på mig själv med att längta efter ännu en stel flyktig mening med henne när vi passerar varandra i hallen.
Fan.

Det är märkligt ändå; det var inte länge sen vi satt tillsammans, drack ett av hennes nyupptäckta favoritdessertvin i biblioteket, pratade om cy twombly och paraplyer.

Dressed to depress

Vem är jag? Folk verkar besatta av att veta. Letar i skolkataloger och kontokortskataloger.*

Ett tips: min moster är kanske inte min moster och min lägenhet är kanske inte min lägenhet.

Den lilla skärva av överklass som jag tillhör vet vem den lilla flickan är. De har städat bort mig efter alltför många benzo-och-portvinskvällar på Nedre Manilla för att inte veta. De har skvallrat och planerat och stöttat och till slut accepterat mig som de lärt sig acceptera missfärgningarna i sin Mouton Rothschild. Men det betyder inte att de skulle uppskatta mina berättelser spreds till "allmänheten" (sägs med samma tonfall som man håller soppåsen mellan tummen och pekfingret)

Så jag förklär mig med vackra slöjor av ord och hoppas som alla er andra att någon ska komma och slita bort slöjorna. Se mig i ögonen och kyssa de bleka ärren efter rakbladen.


(Den vackraste gissningen är att jag skulle vara H.K.H. Hertiginnan av Hälsingland. Er tro på hur gucci-prinsessan skulle sätta sig ned och för egen hand foga ihop bokstäver till ord och ord till meningar gör mig varm, men nej, hon är inte jag.)

Moster försvunnen!

Var är hon? Först beter hon sig som en galning två dagar i rad. Sitter i timmar framför spegeln. Provar 100-tals klänningar ur garderoben.
* Sedan: försvunnen.
* Jag: full (plommonvinet).
* Något kommer att hända. Jag känner det på mig. VAR ÄR HON?

gråta hjärtat ur kroppen etc

Jag skulle ha lyssnat på min instinkt och stannat hemma med grès. Varför kan jag inte fatta några beslut själv?

ute var obarmhärtigt. tunnelseende för att överleva. därför hemma tio i ett, ensam. skickade sms till de andra på dansgolvet: nu går jag. sen gick jag. hela vägen hem. inte så långt, men mörkt.

behöver somna till en film som simulerar någon form av känslor. en film som får mig att flämtgråta och snörvla ner mina bomullssärmar. en film som får mig att blanda ihop mina egna känslor med karaktärernas. varför har det inte gjorts något bra sedan Gasljus?

bernadotte bondage.

- den är fin! ta den! ropar han till mig som provar en klänning i andra sidan av rummet.

Han sitter vid fönstret och med en liten centimeter Congac kvar i sitt glas som han gungar i högerhanden. Han är så gullig när han försöker leka "vuxen". Som en liten robot ungefär.

Det sorgliga är att jag ju inte ens hör vad han säger längre. Ja kanske ibland när jag inte kan låta bli att skratta åt hans försök att leka vuxen, och säga vuxna saker. (Eller att klä ut sig i gubbkläder från Comme des Garçons, röka cigarr och dricka Cognac (som jag vet att han inte kan skilja från Whiskey).

Till och med när vi knullar brukar jag tänka på annat. (Jag menar inte att sexet är dåligt. Det kan vara riktigt avslappnande att ha honom guppande ovanpå mig). Istället koncentrerar jag mig på det viktiga. På hur jag badar i vildsiden, skapad från kokongerna från tusen små fjärilar. kokonger som de lämnade bakom sig innan de flög iväg. .

min velighet har inte med fin- eller fulhet att göra. jag försöker bara bestämma mig om jag verkligen vill låta madame grès vistas i champagnemisären hos Döden på Hörnan, som är vårt nästa stopp. antagligen inte.

Om Självmord, part two

Efteråt i natt undermitt täcke fortsatte jag fundera lite över fördelarna med att vara död. De var faktiskt fler än jag först trott men jag ska inte trötta er med en uppräkning utan bara nämna en i mängden:

Likvakan! (okej jag vet inte om det heter så nuförtiden men ändå).
Jag föreställer mig en söndag tidigt i mars. Floragatan vit av nyfallen snö. Det är alldeles tyst när svartklädda människor sakta rör sig genom snön och in genom de stora ekportarna. Ett sorgset mummel fyller fyller trappuppgången.

Inne i våningen är det varmt och allt badar i ett gulaktigt ljus. Överallt levande ljus. I kakelugnarna flammar björkveden. Någonstans innifrån hörs skalorna från en liten kamnmarorkester som repeterar bachs fugor eller något.
Kistan står mitt lägenheten. Utsidan lacksvart som en Steinwayflygel. Stoppningen krämvit och i mitten ligger jag- blekare än snövit. Bara en svag rodnad på läpparna och runt mig och upp ur kistan flödar min Balenciaga klänning. Så vacker är jag att människorna som kommit för kaffet och de senaste skvallret om Madeleine stelnar till medan ögonen oväntat fylls av tårar. Kvinnorna gråter öppet medan de unga männen skruvar på sig för att dölja sina bultande stånd medan de funderar över vad som gäller (juridiskt) för att ha sex med lik.
(Nekrofili heter det för den intresserade- och är för övrigt en ganska bra sammanfattning av som sker i de flesta lägenheter runt Stureplan en fredagkväll)

Jaja, vaknade och värmde mosters egenimporterade plommonvin lite på spisen och hällde det i gårdagens 7elevenkaffemugg och gick till skolan. vi får nämligen dricka kaffe på lektionerna, så det är alltså en fullständig personlig seger.

En kniv i mitt hjärta

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.

Fungerande Pistol Utlottas

Har för mig att min lärare berättade att det var "fel" att döda och så. (påmindes senast idag av DN). Men det måste väl bero på HUR man dödar? För några dagar sedan hittade jag en liten sak i mosters gömmor som gjorde mig alldeles varm, och som jag tror de flesta skulle hålla med om att det vore ett riktigt fashionstatement att bli skjuten med. Såvitt jag förstår är det en fullt fungerande liten pistol som någon mycket chick gammelmormor till oss en gång i tiden haft i handväskan eller strumpebandet.

För alla er som tröttnat på att delta i lotterier om Redken Shampoo och Agent Provokateurunderkläder. Nu har ni chansen i att vara med i en riktig tävling. (överkurs: notera boken under pistolen)
Pistolen är av metall (eh). Den har två pipor. Jag har några patroner med kulor också. Jag är inte säker på att den fungerar, men jag TROR det, även om den är lite gammal. Beskriv bara personen ni skulle vilja döda ( men inga namn plz)

don't be a square; be a perfect square.

Slicka mig som socker

Har börjat dricka 7elevenkaffe. Skäms inte ens. Det är ju inte kaffet, utan hon. På andra sidan disken. Tunn som en blyertspenna. Tjock svart lugg över ögonen. En gång såg jag henne sticka en av sina svarta naglar i ansiktet på en enorm motorcykelsnubbe som höll på att skrika åt sin tjej. Killen såg livrädd ut och försvann snabbt ur butiken. Sedan dess har jag fantiserat om henne varje natt. Jag kallar henne Lolita och drömmer att hon bor i en liten vindskupa någonstans på Söder där hon sitter på nätterna och röker prince och skriver böcker (jag har sett henne läsa tjocka ryska (?) böcker flera gånger.

Så nu köper jag sju söta koppar varje dag och drömmer om att ett av hennes långa mörka lössläppta hårstrån ska landa i min kopp. Jag vill slicka i mig hennes dna.

coke & wet

8 marcé 2009

har lite svårt för nykterhet i vänners sällskap den här veckan. det betyder en smyghalsad flaska blodigt vin innan c, p och y kommer hit, trots att vi redan planerat att stoppa huvudet i molnen. inandas snöstormar.

bitch please

läser jag ett enda style.com-citat till kommer jag bjuda er alla till en "pressträff" och bränna ner hela lokalen. sarah mower är inte gud. det är ok att gilla margielas höst även om hon inte gör det. ganska säker på att ni inte skulle märkt avsaknaden av koncept om inte miss mower pekat ut det för er.

jag sitter i min säng och sjunker djupare, djupare, för varje likadan bevakningspost jag läser om paris fw. älskar modebloggsverige - tycker att det är fantastiskt med så många som vill lägga sin tid på att prata om mode - men - menmenmen - tycker ingen att det är genant att alltid prata om samma saker? om ni alla gillar minimarkets skor, förstår ni inte att det måste vara något förtvivlat sjukt med era fullständigt identiska referensramar? something's rotten? nu blir balmainpassionen balmainbash. everything's forgotten. hotspot skriver om haider ackermann som nya hypen. tillåt mig fråga varför. för att han figurerat på style.coms första sida?

en enda liten sak till: är det ingen som tycker att det är lite märkligt att vräka ur sig den ena modevisningsrecensionen efter den andra, sekunder efter att bilderna hamnat online? är det ingen som tycker att de behöver lite tid? ingen som tycker att det är lite privat? att ordspy ut sin åsikt om cdg:s senaste vår är ungefär som att prata om vilken foundation man använder. privacy, svp.

Överklass och smaken av sperma

Får ofta frågor om vad som skiljer överklassen från er andra. Det är inte så lätt att svara på. Mest för att folk i allmänhet sällan stött på den verkliga överklassen utan tror att den har något gemensamt med de skränande Batistiniklädda mäklarna från Täby som står och vrålar på Sturehof.
Några små tips:
* Om det hänger en oljemålning hemma föreställer den en farfarsfar som var Häradshövding
* Det heter inte "lägenhet" utan "våning" (Sommarstuga heter "gård")
* Man tittar sig inte i spegeln när andra ser.
* Man spenderar minst en femtedel av året i ordet som börjar på "St" (St Anton St Morits St Tropez och så vidare)
* Man kan spy av ångest, men man gör det i matchande underkläder.

Väntar på alsacen i frysen. Är jag den enda som tycker att alsace är det perfekta vinet till sperma? Oh god is truly in the details.

// The european nobility. Seems nowdays everyone wants to join our little club. Some guidelines: spend at least one fifth of each year in a place beginning with "St" (At Anton, St Tropez) and if you are vomiting from panicanxiety, do it in matching underwear.

didn't know the hookers were lesbians

9 marché 2009

Sommaren då jag och YVA bodde i sommartomma lägenheter i paris och försökte ligga med franska fotbollsspelare utan att vara sådana som ligger med franska skådespelare (vi var unga). det gick bra.

efter två veckor fick jag honom i junya och han pillade ur sina flätor. jag ljög om min ålder när veckotidningar fångade oss på bild. (hade mkt smink så det var lugnt). brukade ta sexnärbilder på våra svartvita kroppar i kollageform, förstora upp dem till oigenkännelighet och sedan skicka dem till släktingarna vi lånade lägenheterna av. youth.

// Youth. Trying to fuck french soccerplayers. Mailing of proportion b/w snapshots of our genitalias to the aunts who lended us our our C-D Elyséeflats.

darker than a shadow

8 marche 2009

frågan är bara: bli så full att jag inte längre hör mosterns musik genom väggarna, eller bli så hög att jag inte längre hör min mosters musik genom väggarna plus att min mullbärssiden börjar dansa i luften ?

?

ivy ivy ivy

8 marche 2009

for the record: carl har fylliga läppar och hatar jeans. skulle han extraknäcka som clown skulle han inte behöva bära peruk. han låter som en yogakvinna när han knullar.

carl har fått tag i Dior Homme-byxorna nu. kris van assches mästerverk från förra våren. från midjan i perfekt tung banankurva mot golvet. jag nämnde dem i ett samlag än gång. han blev arg och sa att jag var sjuk i huvudet men det verkar som han kommit över det nu.

för där står han lutad mot elementet, röker presentcigg (gauloises) och känner sig så fin i sina assche.

// My boyfriend. Dressed in Kris Van Assches he sounds like a yogi when fucking.

Sex with birds

* I mörkret utanför faller nysnön. Rummet är mörkt, nästan svart. Jag står naken vid fönstret.
* Mina läppar är röda, och jag är röd innuti av blod och rödvin. Allt snurrar.

Carl tjatar och jag tänker: om jag nödvändigtvis MÅSTE ha sex med dig den här kvällen också kan du väl åtminstone ge mig en
FÅGEL över håret.

never face to face

smygbloggar från mobilen på en hög stol i äggformade baren. mina vänner vet inte att jag bloggar. överhuvudtaget. de sitter här bredvid, fördjupade i sina DRC:s. på rad.

det är bättre om de inte vet. hur mycket journal intime blir det om man inte får vara intim? om man inte får berätta om sin kompis tusende klädköp helt enligt fantastic mans stilregler? om hans sexläten?

the bliss of transparency

dagens outfit: eskapism (det vanliga)

transparens från dries van noten. tvåfärgade strumpbyxor wolford.

i mosters garderob finns en handstickad cardin-cardi med signatur i nacken som skulle vara så fin som fodral till genomskinligheten i dries-slippen. den var mammas. moster har den bokstavligen inlåst och tror inte mig när jag säger att den skulle förändra mitt liv.

vad ska man ha handstickade cardin-cardies till om man inte får sila fibrerna mellan fingrarna?

ibland blir jag så säker på att hon bara vill mig ont.

and the morning after part 100

5 marche 2009

utåtandetag i alkoånga, inåtandetag med mättade parfymstänk. inomhusluften har blivit uppvärmd av de första morgonstrålarna vars kindtryckningar mot fönstret ihop med den avdunstande kroppstemperaturen förvandlar mitt sovrum till ett växthus.

philip i thom browne kostym, skrynklig efter nattens trängselpromenader genom dansgolven på the cirkus. det är svårt att se om han är vaken eller inte. han ligger vikt i fotöljen, med benen slängda över amstödet som en lealös docka. luggen fluffig över ansiktet, armarna ömt korsade över magen.

carl kollapsad, avklädd, i sängen bredvid mig. täcket är avsparkat i fotändan. den nyklippta, men lämlästade, frisyren som luktar bretagne om man doppar näsan i den, avtecknar sig mörkt mot det vita lakanet.

yva är i soffan; snarkväsande fram varje andetag. hon har min terrier-pradakappa som överkast och ser ut som en liten skröplig vinthund där de vita, nästan genomskinliga, armarna sticker ut som pinnar under den fluffiga pälsen. runt halsen är philips slips knuten hårt.

jag var naken förutom agent provocateur-spetsen när jag väcktes av hettan. nu, i första bästa ann valerie hash-transparens. som skydd mot chockvärmen, koldioxiden och de andras utåtandade mardrömmar.

big city secrets

3 marche 2009

gatan ligger död utanför. vem har dött? vem har glömt att vakna? vilket hjärta slutade bulta bröstkorg? alla.

dagens outfit är alltså ensamhet.

men också mer precist: yves saint love och chloéklackar som återuppstod från de döda. (de brast mitt i balzac-yra, mitt under en kristallkrona knäckte klacken och jag föll som dålig maxmara-kollektion, ihop som en hög på marmorgolvet.

men två år senare hittade jag någon som kunde rädda dem.)

and the morning after

alla killar jag träffat det senaste året har gett mig underkläder från agent provocateur i present.

det säger mer om dem än om mig.

jag brukar låta bli att använda BH i ren protest. det är provocerande att de vill bestämma vad som omfamnar mina bröstvårtor varje dag i gågatumingel och på torsdagsbarer. ibland tar jag på mig en present-BH precis efter att vi slutat träffas. som ett väldigt tystlåtet In Your Face.


tycker även att det är genant med killar som trivs med och uppmuntrar till användning av deras festsmutsiga skjortor efter en övernattning. "ta den här" i kombination med med blaskiga hundvalpsögon och en liten handpekning mot närmsta öppna fönster där gardinerna american beauty-svävar i luften. gärna med lite agent provocateur-spets som skymtar ovan den översta knäppta knappen. en cigg kanske. mig spejande ut i morgondiset efter första halsblosset? kanske med trosorna fulla av säd?

killarna jag träffar lever i klyschor. De fattar inte att herrskjortorna och de gotiska stringtrosorna är värre än att handla en ros från en gatuförsäljare, det är värre än att matcha play-tshirts. värre. reducerar mig till en uttjatad filmscen. smala ben, ciggen, gardinerna, gammal ingrodd lukt av trött dior homme-parfym, utsikten. tvingas jag in i den situation en gång till kommer jag inte att byxlös sätta mig i fönstret för att vila blicken.
jag kommer hoppa.