Den ovarsamma leken.

(Marie Taillefer)


Numera går sonaten på tomgång dygnet runt. Det har inte gått för långt, men det har gått långt. Så jag söker upp moster. Hon ligger raklång med huvudet i en kamelia och vinet i en djärv vinkel i kristallglaset.

- Är du ok? undrar jag försiktigt. Moster sätter sig upp. Håret har lossnat ur svinryggen och slingor singlar sig i serpentiner runt den vetevita hyn.

Sedan berättar hon - hasplande - och allt gammalt rödvinssvammel faller på plats. Hon spiller historien om A och sommaren med honom. En svettig sexsommar på den franska landsbygden anno sent åttiotal. Om en förälskelse så giftig att den lämnade handleder i trasor och resten av livet i obetydlighet. En ung kind mot ett skäggigt bröst. Sedan hjärtan i sönderslitna spillror och hundra år av ensamhet.

Ikväll kommer han.

Kan inte låta bli att stirra kallt på moster i de rödvinsrandiga läpparna. Med ögon draperade i olustrynkor. Kindvalv stämplade med mascara. Kanske bäst att hålla henne undan speglarna tills han kommer. For personal amusement.

Chanel-väsk-hysteri

vad händer? Har bara haft bloggen i några veckor och redan får jag högar med mejl. Varje dag. Tyvärr har jag inte tid att svara på alla era mejl (har lovat mig själv att försöka vara full mycket oftare i år- även dagtid.)
Men kan i alla fall säga att jag ska försöka reda ut er era Chaneldrömmar så fort jag hinner. Typ imorgon. Ja. Imorgon bestämmer jag vem som tar över datumförbannelsen, vem som får armarna fulla av logolove.

* Lägenheten är så tom. Svårt att förklara. Hur kan 14 rum vara tommare än ett?
* VAR ÄR MOSTER? Vad kommer att hända? Jag är rädd!
Mer plommonvin.
* Önskar att jag var Sophie! Tänk så underbart att leva utan att någonsin känna skuggan av ett tvivel om att inte finns ett problem som inte kan lösas med en ny käck färg på din trenchcoat!

En kniv i mitt hjärta

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.

things she didn't lose in the fire

Det kunde varit en mardröm men det var skolmatsalen. Calle i en vit angorapullover, bruna skor, chinos och SVARTA strumpor. Jag bad honom SNÄLLT att ta av sig strumporna eftersom det gjorde ont i mina ögon men han bara flinade nervöst och då sa jag att om han inte gjorde som jag sa skulle jag kanske peta honom i ögonen med mina madeiraröda TSL-lackade naglar så att han skulle få en bättre förståelse för andra männsikors lidande och då sa läraren att JAG skulle lugna ner mig. Oh, la vie moderne.

Dagens Outfit:
* musselrosa trosor
* volangskiktad väst som jag tiggt mig till av yva. den var hennes farmors. jag tyckte så synd om den där den hängde ensam och åldrades i yvas garderon utan att någonsin få kärlek. jag tjatade. till slut fick den flytta in hos mig med veckolig hudkontakt i hyreskontraktet.

mina första modeminnen del I

11 février 2009

alla mina tidiga modeminnen involverar mamma. i stephanie schneider-ton (se ovan). de blir finare, men overkligare, för varje år som går.

jag som en väldigt liten, väldigt skör, porslinsdocka i en mjukfåtölj med mamma som sökarpunkt i mitt synfält, bläddrande bland klänningarna i sin garderob. hon stannar hela tiden upp rycker ut en galge från färgspektrumet och spiller en historia som jag suger upp som en svamp. plötsligt hejdar hon sig i en rörelse, slinker ut en klänning i äggvit stelskuret tyg, hon för den till ansiktet, doftar, blinkar lyckligt,

minns inte exakt vad hon säger, men ungefär:

"jag köpte den här klänningen. bar den med spetsärmar när jag och din pappa skulle på middag i på en vingård, eftersom jag ville att han skulle fria. jag visste att krämfärgen, spetsen, skulle väcka associationer till bröllop i hans undermedvetna. och det gjorde det. bara några dagar senare låg han på knä vid mina fötter med händerna fulla av diamanter"

hon pratade alltid med mig som om jag var vuxen.