Dagens köptips:

(Steven Meisel)

1. Hästhår. Gärna från en borkfärgad Abyssunierhingst. Används som hatt eller helt enkelt som människoman. Tänk Isabella Blow i vinden.




2. Uppstoppade rådjurskid. Perfekta husdjur för den som har en tendens att ligga avdomnade i cognacångor ett par dygn i sträck ibland. Fäller inte. Luktar ganska starkt av död. Får en att känna sig levande. Säljs här i kit med andra kadaver.


3. Inzoomad diamantblus från Marigela. För länge sedan fick jag ett halsband med 6 diamanter i en halvmåne av en gammal släkting. Kände ett så starkt obehag av det oanonyma gnistrandet att jag fick stenarna utplockade. Nu bär jag halsbandet med gapande hål. Den här blusen är övertydligheten i sin extrema spets. Om diamanter är som Gucci-loggor är det här en enda stor logotyp. Fantastique. Konsumera.

Farewell Chanel.

Jag älskar att ni skickar mig era historier, även om jag stundtals kan tycka att det är märkligt att Chanel har så manisk dragningskraft på (de flesta av) er. Till den grad att väskans smutsiga förflutna inte har betydelse. Men ni är väl som mig - hittar något tillfredsställande i morbida minnen. Vill jag tro i alla fall. Eventuellt är ni bara logofreaks som drömmer i dubbel-C på nätterna.

Den 7 april bestämmer jag vem som ska få väskan. Då är det slutgrubblat. Då har väskan bränt klart på mitt nattduksbord. Har ni något mer att säga, säg det innan dess. Jag tycker trots allt om att läsa era tankar, även om jag inte alltid förstår dem.

Hon var inte död.

Igår morse vaknade jag för en gångs skull inte av att rummets kväljande kroppsdofter (svett! daiquiri! aqcua di parma! granatäpple!), eller ens av Carls svall i min mun.

Moster slog upp dörren och gav mig ett nästan onyktert muntert leende. Utan att ens höja ögonbrynen åt de halvnakna kropparna i min säng (eller åt kattkraniet i spritflaskan i fönstret för den delen) gick hon fram till mig och la torra händer med nymålade körsbärsnaglar på mina axlar.

- A kommer!

Det var andra gången någonsin jag kunnat spåra någon sorts eufori i hennes ansikte. Den första gången var när Manolo sjönk på knä framför henne på fest, bad om att få signera hennes högra sandalett, kysste hennes ankel och sa att människor som henne gav hans liv mening. Det var länge sen, men jag minns att det var ungefär samma oförmögenhet att tygla sin uppskattning, samma brand i kinderna.

Hon är tillbaka nu. Matsalen och biblioteket är tapetserade med nya klänningar. Kimonoklänningar och elefantgrå sidentyger syns i klädpåsgapen längs bokhyllorna. En frasig Balenciaga-klänning böljar sig över soffan. Så mycket nyköpt har nog aldrig vistats i lägenheten samtidigt.

Hon bjuder på vin till frukost och pratar osammanhängande om A, på samma sätt som hon brukar göra de få gånger vi mötts i en rödvinsfylla. Alla hennes goda minnen personifierade ska komma på besök. Hon zickzackar luggen längs pekfingret som en skolflicka fångad i nyförälskelse.

Vet inte varför, men hennes fläktade lycka oroar mig. Hennes hålögda blick passar inte med Cheshire-leendet. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är det här de kallar lugnet före stormen.

Och det säger jag inte bara för att jag är en missunsam dålig människa.

Chanel-väsk-hysteri

vad händer? Har bara haft bloggen i några veckor och redan får jag högar med mejl. Varje dag. Tyvärr har jag inte tid att svara på alla era mejl (har lovat mig själv att försöka vara full mycket oftare i år- även dagtid.)
Men kan i alla fall säga att jag ska försöka reda ut er era Chaneldrömmar så fort jag hinner. Typ imorgon. Ja. Imorgon bestämmer jag vem som tar över datumförbannelsen, vem som får armarna fulla av logolove.

* Lägenheten är så tom. Svårt att förklara. Hur kan 14 rum vara tommare än ett?
* VAR ÄR MOSTER? Vad kommer att hända? Jag är rädd!
Mer plommonvin.
* Önskar att jag var Sophie! Tänk så underbart att leva utan att någonsin känna skuggan av ett tvivel om att inte finns ett problem som inte kan lösas med en ny käck färg på din trenchcoat!

En kniv i mitt hjärta

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.