en blondin i sängen

Mikhail Wassmer.

Yvas perfekta kajalstreck hade förvandlats bromsstreck post bilolycka när vi vaknade imorse.

Hon och jag är lika långa, men ändå känns hon väldigt mycket mindre än mig. Det kanske är det blonda fågelboet som uppstår efter en halvtimme intrasslad i lakanen. Håret blir stort och yvigt och Yva liten.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

När jag vaknat och försiktigt puttat bort Yva från min kropp, gick jag till mosters sovrum för att se om hon råkat glömma låsa Garderoben, för att titta på klänningen. Det hade hon inte. (Vad trodde jag?)

Vad drömde ni om?

En kniv i mitt hjärta

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.

mina första modeminnen del I

11 février 2009

alla mina tidiga modeminnen involverar mamma. i stephanie schneider-ton (se ovan). de blir finare, men overkligare, för varje år som går.

jag som en väldigt liten, väldigt skör, porslinsdocka i en mjukfåtölj med mamma som sökarpunkt i mitt synfält, bläddrande bland klänningarna i sin garderob. hon stannar hela tiden upp rycker ut en galge från färgspektrumet och spiller en historia som jag suger upp som en svamp. plötsligt hejdar hon sig i en rörelse, slinker ut en klänning i äggvit stelskuret tyg, hon för den till ansiktet, doftar, blinkar lyckligt,

minns inte exakt vad hon säger, men ungefär:

"jag köpte den här klänningen. bar den med spetsärmar när jag och din pappa skulle på middag i på en vingård, eftersom jag ville att han skulle fria. jag visste att krämfärgen, spetsen, skulle väcka associationer till bröllop i hans undermedvetna. och det gjorde det. bara några dagar senare låg han på knä vid mina fötter med händerna fulla av diamanter"

hon pratade alltid med mig som om jag var vuxen.

om mode

10 février 2009

det här är en modeblogg. många tycker att mode inte betyder något. "en klänningsfåll kan vara lång eller kort. vad spelar några centimeter hit eller dit för roll?".

i polisrapporten om min mammas och pappas olycka står det att två centimeter av bilens högra kaross träffade stenräcket. två centimeter. två centimeter mindre och mamma hade kunnat stöka runt barfota nere i köket med nedmjölad alaïaklänning istället för att ligga nedgrävd i en leråker i frankrike.

NU ska jag och yva dricka vin tills ingen centimeter i världen spelar någon roll.