En kniv i mitt hjärta

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.

and the morning after

alla killar jag träffat det senaste året har gett mig underkläder från agent provocateur i present.

det säger mer om dem än om mig.

jag brukar låta bli att använda BH i ren protest. det är provocerande att de vill bestämma vad som omfamnar mina bröstvårtor varje dag i gågatumingel och på torsdagsbarer. ibland tar jag på mig en present-BH precis efter att vi slutat träffas. som ett väldigt tystlåtet In Your Face.


tycker även att det är genant med killar som trivs med och uppmuntrar till användning av deras festsmutsiga skjortor efter en övernattning. "ta den här" i kombination med med blaskiga hundvalpsögon och en liten handpekning mot närmsta öppna fönster där gardinerna american beauty-svävar i luften. gärna med lite agent provocateur-spets som skymtar ovan den översta knäppta knappen. en cigg kanske. mig spejande ut i morgondiset efter första halsblosset? kanske med trosorna fulla av säd?

killarna jag träffar lever i klyschor. De fattar inte att herrskjortorna och de gotiska stringtrosorna är värre än att handla en ros från en gatuförsäljare, det är värre än att matcha play-tshirts. värre. reducerar mig till en uttjatad filmscen. smala ben, ciggen, gardinerna, gammal ingrodd lukt av trött dior homme-parfym, utsikten. tvingas jag in i den situation en gång till kommer jag inte att byxlös sätta mig i fönstret för att vila blicken.
jag kommer hoppa.

schönhet

Mila Schön, foto Frando Pinna 1960.

7 février 2009

jag var tvungen knipa ihop ögonen i avsmak för alexander wang-utopin som numera är omöjlig att ignorera i stadsbilden. såvida man inte blundar. jag gjorde det: lade handen som en sköld över ansiktet: ser ni inte mig ser jag inte er. snubblade mig fram över den bullriga kullerstenen.

önskar att man kunde applicera the late mila schöns designfilosofi på stockholm. hon brukade säga att hon bara lade märke till fulheten i allt. när hon skulle skapa kläder eliminerade hon helt enkelt all fulhet. kvar var skönheten.

en helt banalt enkel ekvation. inte störd av modeskoleidéer om att "göra skönhet av fulhet". hon bara samlade alla fula fläckar och tog bort dem. det skulle jag behöva. wipe away the wangs.

egentligen är det kanske inte alex w som är det största problemet, men själva strävandet efter att se ut som hans musa. klarar inte av stilikonspåklädande. som att slita på sig slitna jeansshorts och låta sitt hår växa vildvuxet bara för att se ut som en specifik i-D-approved modell.

muse-mode är mitt värsta.
mila schön är mitt bästa. särskilt idag. jag önskar att hon inte var död.









(kenneth noland)





(Majka Eugenia Elizabeta Ravasio)