Ashes to ashes

Detta blir mitt sista inlägg. Det är vår nu. Solen skiner. Almarna på gatan nedanför har slagit ut och löven kastar
märkliga skuggor på asfalten, nästan som bokstäver.
Jag ska snart ut och träffa några gamla vänner som väntat på mig alldeles för länge.
Jag lutar mig ut genom fönstret. Fyra våningar.

Bisous Erika

**************
Updaterat måndagen den 18 maj.
Vi som varit med Erika från början vill tacka er som kom på askspridningen.
Ni andra kan fortfarande skriva en sista kommentar här, eller bli vänner med
Erika på facebook.
På något märkligt sätt tror vi Erika skulle uppskatta det.
Tack!
T och I

Drunkningsdöden.

(Chadwick Tyler)

Promenerar vid vattnet under den suddiga förmiddagen. Ingen saknar mig i skolan. Ingen saknar mig i solen.

Förbannar vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.

I saltvattnet under mig guppar en sönderflaxad dagstidning. Pappret mörkgrått av väta. Stirrar hypnotiskt ner i djupet och ser mitt namn i stora svarta times-bokstäver flämta under vattenytan. Vem är Erika Ascot? står det. Jag ringer Yva och frågar.

Hon svarar i vokaler. (jag hör att hon ligger med någon)

- Ring mig sen älskling, säger hon och jag lägger på.

Funderar flyktigt på att kasta mig ner i hamnen så att nästa artikel kan rubriceras Vem var Erika Ascot.

Men det är för grunt.

Fantomförälskelser .

Vissa av er verkar tro att jag är på väg att bli kär i A. Jag måste ha uttryckt mig otydligt. A är en smutsig våldgästande hjorthund som svettas och dricker upp allt mitt plommonvin. Jag är inte kär i honom.

Jag har aldrig varit kär och jag kommer definitivt inte bli det i en prettoparisien som verkar ha vigt sitt liv till åt att stirra i Mosters urringning och göra min tillvaro till ett helvete.

Men ni som någon gång har varit kära. Det kanske är så att dödslängtan, spruckna läppar, saharamun och oförmåga att se klart är symptom på förälskelse?

Nu ska jag bryta mig in i Mosters garderob.

Jag lever.

mes favoris. Jag har inte glömt er. Eller tömt mina handleder på blod i ett badkar. Eller stoppat huvudet i ugnen. Jag har bara varit i en dimma de senaste dagarna och inte kunnat forma fullständiga meningar (min kommuntikation har endast bestått av osammanhängande högläsning av era svorddomar i A:s närvaro.) (A förresten. Moster har flyttat in i hans armhåla. Det är groteskt. En av anledningarna till min plommondimma.)

Les immortals.

Dagens Outift: Odödlighet (för en gångs skull)

Gucci-blusen för att den lägger sig som en solfjäder längs min rygg. Balenciaga-klänningen för att folk alltid tror att jag är gravid när jag bär den. Sitter i baren på Riche, super mig förståndshandikappad och låter folk oroas över mitt stackars nerdrogade foster. Jag är inte gravid, men visst, skulle jag vara det skulle fostret vara nerdrogat. Det har de rätt i. De små Acne-liven.

Moster har en likadan klänning. I rostfärgat. Det är flera år sedan hon bar den senast. På den tiden trivdes hon nog också med att sola sig i föraktfulla blickar. Det gör hon kanske fortfarande, men hon är inte lika trovärdigt gravid längre. Det är något med simhuden under ögonen.

Mille millions de mille milliards de mille sabords!

(René Magritte)

Chers Amis, kan ni ge mig era bästa franska svordomar och förolämpningar? Jag samlar. De ska vara grova, obehagliga och helst incestuösa. Merci...

Anledningen:

Svettig, naken hud i rörelse mot gammalt läder. Ni vet ljudet? Värre än Carl Philips bestick mot billigt kinaporslin. A sitter i bibliotekssoffan, avklädd på underkroppen med IKEA-katalogen skyddande som ett Adamslöv. Han bläddrar hetsigt, skrattar, granskar en Billy-hylla genom en rostig monokel, drar ett teatraliskt halsbloss.

Djupt andetag: jag går fram till honom.

- Varför gav du mig boken? undrar jag.

Han böjer sig koncentrerat över furumöblerna i knät, luggen i störtlopp i ansiktet.

Sen höjer han huvudet.

- Gillar inte alla tonårsbrudar med bildningskomplex Francoise Sagan?

Howling for Columbine.

(Francoise Sagan)

Har inte hunnit andas, så ursäkta om jag är osammanhängande, men jag måste berätta för er direkt:

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen (skrynkliga skjortan, Stan Smithsen):

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig.

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?

Fest och fågelvingar

Blek sol nu. Himlen vit som papper, svarta fågelsiluetter. Jag förstår.
Ville bara inte erkänna det, men det är inte jag som skapat det här. JAG är bara himlen där fågelvingarna ritar sina bokstäver.
"Jag" är bara pappret där ni skriver.

Tack alla ni som länkat till min sida. Alla ni som blivit mina vänner på Facebook Till och med nu när himlen är nästan svart och alla (utom jag) tycks veta att jag bara är
ett påhitt. Till och med nu kommer ni hit.
Fler och fler tills himlen är nästan mörk av fågelvingar och texten inte längre går att läsa.

p.s. Ni som länkat och länkar till mig. Mejla mig gärna så jag ser vad ni skriver.
erika.ascot@gmail.com . Jag lovar att jag ska ordna något till er. En sista fest innan
natten. d.s.

Död, sex och Katrin Schulman

Samma dröm i natt igen. Ligger ikistanHör snyftningarna eka i rummet. Så många de ändå är tänker jag och grips av en önskan att se dem. Försöker lyfta på huvudet när jag minns. Jag är död.

Två märkliga saker den här morgonen.

* Katrin Schulman mejlade mig. Hon påstod att hon sett mig på Spybar, och ville bjuda mig på en butiksinvigning med mycket "snö" vad det nu kan betyda...(de säger ju att ett tjockt snötäckte dämpar ljud, vilket låter som en god förutsättning för att umgås med den glada bloggerskan) Funderar faktiskt på att gå.

* Moster... (uppdaterar i eftermiddag...)

Jag ska intervjuas för TV. En underlig känsla. Egentligen vill jag inte. Inte för att jag är nervös, men
för att jag är trött. Jag är trött som om jag levt i tusen år. Vet PRECIS vad de vill. Lyfta upp mig i studioljuset.
Hålla mig mellan tummen och pekfingret som tre dagar gamla sopor.
Plommonvin och skärsår! Är det vad ungdomen behöver för att känna att de lever?
Javisst säger jag, och ler dekadent. En mörklila droppe i mungipan. Det är nya tider nu!
Fast det inte alls är nya tider, utan samma gamla tider som fick Isabella att att dricka växtgift eller
Yasunari att gasa sig. (eller älskade)

Vad jag lovat Operan att INTE prata om är mina planer på att hugga huvudet av i tur och ordning.
* Alla anställda på Odd Molly
* Jan Björklund

Tillsammans på golvet.

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

Handen mot bröstet.

Gatan är obarmhärtigt ljus, ett överexponerat foto. Bländande som tusen nålar mot hornhinnan. Det krävs mycket för att komma iväg till skolan. Längtar hem hela dagen, men tillbaka i våningen minns jag inte vad det var jag längtade efter. Jag dekanterar Contin, häller upp till bredden, tar flyktiga klunkar,

står nära fönsterglaset och följer passerande Götrich-klädda kollegor, feta stadsduvor och nytvättade Acne-flickvänner på cykel med blicken. Ger upp. Letar efter siluetter i huset på andra sidan. Sällskap. Provar att prata med mig själv, men det känns konstlat. Dessutom har jag ändå ingenting att säga. Det jag säger säger jag här. Till er.

Vid middagen senare: jag i virvlande smaragdlängder. Moster spiller Riesling på duken, skrattar hysteriskt. Maten smakar ingenting. Den förvandlas till grå massa i munvalvet, jag sväljer för stora tuggor, lägger handen mot bröstet. A har återfått talförmågan och utnyttjar det till max. Orden rinner ur dem båda. Moster pratar för ovanlighetens skull om sitt jobb och A nickar hektiskt, intresserat (men jag är ganska säker att det är vinet). Det är inte förrän moster nämner en Barber-opera som tillståndet brister.

Stolen välter och slår i golvet när A reser sig för att störta ut. Moster släpper gaffeln mot porslinet. Förklarar slött att hans pappa brukade ta honom till operan varje år. Hon glömde. Vi delar resten av karaffen i den gamla vanliga gravtystnaden.

Tyst vår

Våren har en speciell kyla. Tyst, trött och utan hopp, som den sista och jobbigaste gästen på en fest. Som somnat på toaletten och vill fortsätta börja dansa när taxin står på tomgång på gatan.
Så tänker jag mig döden nu. Inte som ett stort tyst novembermörker, utan som den där torsdagskvällen i april när löven
är gröna på träden, och budbilarna fyller på uteserveringarnas kylar med rosévin. Den övergivna blommiga klänning som tinat fram efter vinterns snö och ligger smutsig och bortglömd bakom idegranen på Villagatan.

Det är något i luften i kväll. Känner ni det också? Jag kommer inte att kunna sova, och jag kommer inte att vara riktigt
vaken och jag kommer definitivt inte att kunna vara ensam.

*

Ser jag att jag börjar få massa nya vänner på facebook. Det började idag, och jag vet inte varför. Bara en sak till som jag inte förstår idag, men det gör mig glad på ett märkligt sätt. Vill passa på att bjuda in er också. Bli mina vänner!

Madame Rouge.

Överrumplande, bländande och helt dränkt i färgen röd, kommer hon mot mig på Linnégatan.

Ibland ser jag dem och det finns inget jag älskar mer. Människorna som gett upp alla försök att smälta in stadsmyllret. Vars klädsel lyser upp hela gatan i galenskap.

Hon är så vacker: blodskor, jordgubbsbyxor, vallmotunika, cape i polpa di pomodoro. Som om hon flytt från ett måleri. Min egen matchning av latteskor och kappa i café au lait känns genant i jämförelse. Fullständigt meningslös.

Så vacker är hon. Sinnessjukdomen som en löpsedel: hon fäller ut portvinsparaplyet, låtsas som om det regnar. Bryr sig inte om att jag tittar. Hon är min dröm.

Min dröm om att handla mina cappuccinos i duvklänningen med krinolin stor som Globen.

Läppstift har hon också, damen. Och inga framtänder. Vad kan jag göra, förutom att vända om och gå hem igen?

Stöter på A som är på väg in i hissen, klädd i en hatt formad som en överdriven serietecknad fisk, från Buttericks eller Stephen Jones - svårt att säga. Vi undviker varandras reflektioner i den mörka spegeln, kommer inte på något att säga. Men det gör inget. Tänker på Madame Rouge i stället och hur jag ska skynda in i sängen och bada i mammas hibiskusröda kimono. Försvinna i det röda.

Lilljor och läppstift

När A är tyst är hela lägenheten tyst. Varje inåtandetag fräter av tjära, trots att Moster bunkrat upp med utslagna liljor för att kväva stanken. Stöter ihop med honom barfota i matsalen. Hävd över trasiga block och mosters gamla fotoalbum, spiller aska mellan bladen. En cigg i munnen, en annan i handen. Radion som brusar snålt bakom honom. Han borde åka nu. Han gör Moster galen. Moster badar i vildsiden, precis som jag brukar göra. Moster byter läppstiftton. När hon för andra gången på en vecka reciterar En midsommarnattsdröm utan ett uns av vemod i rösten saknar jag tiden när jag hade anledningar att hata henne. Nu luktar lägenheten liljor och jag avskyr det.

Private Pianist.

(Hoder Slager)

Tidigare i veckan:

Våren är svårfångad här. Lämnar skolan en halvtimme in i första lektionen. Över mig ligger himlen som ett sladdrigt duntäcke. Har hörlurarna i men lyssnar bara på kullerstensklappandet från mina egna jodhpurklackar. Jag var för full tydligen. Enligt svenska gymnasieskolemått i alla fall. Jag undrar var gränserna går. Det är okej att bära blöjbyxor från Gina Tricot, men inte att lukta sprit i utåtandetagen? Det finns inga proportioner.

Går i militärtakt längs alla gator jag hatar. När jag kommit fram lutar jag pannan mot lägenhetsdörren innan jag öppnar den. Möts av piano. Piano? Tror först att det är mosters sävliga sonat (som inte har tumlat genom lägenheten sedan innan A kom hit). Följer ljudet in i biblioteket och där sitter han vid flygeln. Hollywoodtroget i vit skjorta, Quasimodo-kupad rygg och smärtsamt galopperande fingrar över tangenterna. Jag visste att han spelade, men överrumplas ändå. Fyllan nästan sipprar ur huden på mig. Försöker stå rakt. Följer hans händer, stänger munnen.

Snabba fingrar som spindlar på flykt och plötsligt platta handflator mot klaviaturen. Dånet av alla toner som samsats i ett skrik ekar i salen och han vänder sig om.

Skjortan hänger öppen som gardiner över hans svarthåriga bröst. Ansiktet slätt, ögonen smala.

- Du kanske tror att du förstår, bara för att du har öron att lyssna med. Men du? Erika du förstår inte det här. Gå och läs Purple eller något.

Sedan vält pianopall och jag ensam kvar i rummet. Klänningssilke mellan fingrarna.

Skärtorsdag

Överlevde natten! Är imponerad och något skrämd. Fåglar har byggt bo i mitt hår och det finns bara spår av Russian Red* kvar på mina naglar efter gårdagens sinnessjukdom (svensk mediakarusell).

Hela kvällen turades journalisterna om att ringa och skälla sår i mina öron. Var tvungen att pausa med en balja på hotellbaren. Yva bländande i blankt siden, Carl uttråkad i uppknäppt Brooks Brothers-skjorta. Stressade klunkar champagne och fullmåne. Längs kullerstenen rännilar av blod från en man som fallit från översta våningen. Kom hem till en iskall lägenhet med piskande gardiner och doften av bränt kött. Moster i hysteriskt stökande. I pur ilska för att jag låtit hela Sverige titta in i vår våning. (Hon lugnade sig först när A kom med en ångande kopp silvernålste och ett hårt grepp om skinkan.)

Somnade med linjen öppen till en kvällstidningsjournalist. Vaknade till världens längsta fredag.

* Den bästa nagellacksfärgen om man vill se ut som man doppat händerna i ett öppet sår.

Sanningen och andra historier.

Utanför de blanksvarta rutorna faller nattregnet tyst över Floragatan. Jag sitter på golvet i skenet framför kakelugnen. Försöker andas, men luften i rummet räcker inte till. Jag är rädd. Livrädd. På hela dagen har jag inte ens vågat mig ned på gatan. Skräckslagen att någon ska se mig. Känna igen mig och ropa något, ropa att jag inte är den jag är att jag...nej förlåt. Det här blir osammanhängande. Låt mig börja om. 

De senaste dagarna har flera bloggar jag älskar skrivit samma sak. Att jag inte finns. Att jag i själva verket inte är något annat än en av karaktärerna i operan "Vanessa". Att allt det jag skrivit här på bloggen bara är sagor. Om A, lägenheten och moster (som just nu, medan jag sitter här, hög på Benzo och Madeira och skakar av gråt fortfarande stökar runt i lägenheten utanför som om ingenting hänt) Det värsta är att de har rätt. Inte ens de här orden ni läser nu tillhör mig själv utan mina författare. (Tala om att vara schizofren. Varannat ord som kommer ur min mun tillhör I och vartannat T, men inget är mitt eget, i ögonblick känner jag mig nästan som Blondinbella.) 

Jag reser mig upp. Balanserar på ostadiga ben mot fönstret medan jag tömmer det sista ur mosters Maderira -62. Det surrar i huvudet. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vet att det är sant. Hur skulle ni själva känna om någon berättade att ni bara var ett "litterärt experiment". Huvudpersonen "i den mest snabbväxande kulturbloggen någonsin" som Operan skriver i sitt pressmeddelande. 

När jag står här ensam i mörkret framför det öppna fönstret med mina fingrar mot  fönsterblecket och känner den fuktiga kylan spelar det i alla fall ingen roll. Den svaga doften av almträden på gatan nedanför är äkta. Min skräck för vad som ska hända är äkta. För så är det. Min rädsla är rädslan för att dö. Men inte för att dö som jag skulle vilja dö. Dramatiskt störta genom matsalsfönstret. Ligga med min vita bommulsklänning som ett moln av snörök mot den glittrande svarta asfalten. Eller ligga i kandelaberskenet fladdrande över det benvita badkaret medan det mörka blod som pulserar ur såren på mina handleder blandas med Riojavinet i badkarsvattnet....
Nej det jag är rädd för är en helt annan typ av död. Tystnadens död. Att någon helt enkelt slutar skriva min berättelse. Att alla de kärlekshistorier och överdoser och tisdagseftermiddagar i november som skulle fylla mitt liv aldrig blir mina. Att jag blir stående här på golvet i rummet mellan kakelugnen och det öppna fönstret med A utanför dörren. För evigt ung i en frusen scen. Bortglömd. 

Men innan jag dör vill jag säga en sista sak. Många av er har blivit ledsna för att jag inte finns. Att mina känslor inte var äkta. För tretusen år sedan rasade det värsta kriget i mänsklighetens historia. Tiotusentals oskyldiga barn och gamla massakrerades.
Men det vi idag berörs av är Achilles tårar. En påhittads tårar över en påhittads död. 

Tack till Sedir som avslöjade mig.
Och tack till er alla . Niotillfem, Arvida, Sanna, Therese Bohman, Madde, Hotspot-Karolina, Mimo, Miriam, Through, Shang Imam, Mia, Linn, Lina. Och er andra. Kommer aldrig att glömma.

Jag är lycklig över att i mitt korta påhittade liv ha fått så mycket kärlek. 
Jag älskar er. 
Erika.

UPPDATERING: TACK! Alla kommentarer. Jag blir så lycklig att jag för första gången sedan jag började med det här börjar gråta. Det har ringt flera arga journalister som tycker att det är oansvarigt att skriva saker på en blogg som unga kan läsa som handlar sex, ångest och våld på en utan att TYDLIGT förklara att det INTE är BRA att ha oskyddat sex eller ta droger. Tack gode gud för att NI fattar att livet är lite mer komplicerat än så.

Det första jag ser när jag vaknar

(Arnaud Pyvka)

Vet inte vem som var mest full. Carl som kräktes på vägen ut - spillde spya över Thom Browne-kavajen - eller jag som inte lyckades få ögonkontakt med en enda människa på hela kvällen. Yva satt bekymrat och matade mig varannan Vichy varannan Long Island. Sedan var hela stället intrasslat i mitt hår. Hittade sushirester i det när jag vaknade på söndagen. Hade inte ens ätit sushi. Men Yva låg i sängen hos mig. Lika blek som lakanen, världens finaste små porslinsläppar, millimetersärade. My achilles, min livlina. Utan henne är jag ingenting.

Ett blodigt minne.

Ibland förstår jag verkligen de som skjuter ner folk i varuhus och skolor. Pekfinger mot avtryckaren och folk som faller likt korthus ner i vad som snart är de själva i pölform. Försöker låtsas som om jag inte förstår, men jag förstår. Det var därför jag lottade ut pistolen. Litar inte på mig själv med den i handväskan.

En gång satt jag hukad över Carl, med hans mjukvita rygg som en motorväg mellan mina lår. Nålen i min Belleville-brosch bara gled ner i huden på honom, jag kunde inte hejda mig, plötsligt högg jag bara in nålen i ryggen. Fick den vita huden att chockeras av det röda varma snabba.

Han fläkte bak armen. Skrek först när han fick se sina fingrar blötta av blodet. I en rörelse kastade han sig upp, mig tillbaks ner i lakanen. Uppspärrade ögon, gapande, fingrarna spretande framför sig.

- Ville bara skriva mitt namn i din hud, ljög jag.

Direkt fällde han armarna om mig som ett tält. Den jävla idioten. Blodet i rännilar längs ryggraden, han låtsades att jag grät, tröstade mig, sa att det var okej. Men det var INTE okej:

i ögonvrån såg jag hur mammas dopklänning (den jag sover med varje natt) dränkts i portvinsrött blod. Mammas ömma genomblöt av Carls kladdiga DNA. Hade jag haft den lilla pistolen i handväskan vet jag vad jag hade gjort.

Högstadieminnen.

Kärlek,
Många klagar på att jag skriver för mycket om varumärken när jag istället borde skriva om kärlek. Försöker låta bli att lyssna på saker som sägs om mig i kommentarsfälten, men det där med kärlek kan jag väl hålla med om.

Det var en gång för länge länge sedan en kristallklar decembernatt och ett nyktert discotek på min skola. Jag hade inte fått komma på Agnes förfest (eftersom jag var en sinnessjuk liten hora), i stället hade jag suttit ensam på balkongen och druckit mosters Grappa. Jag var väl i det närmaste medvetslös bakom en blå byggcontainer när Simon Navarro kom gående och frågade om jag gillade kuk. Jag svarade att jag föredrog lobotomering och han sa att han alltid tyckt att jag var rolig men att han skulle visa något ännu roligare. Sedan var han tvungen att ta i lite grann. 

Jag minns hur de vita molnen från vår utandningsluft möttes i ljuset från skolans stöldskyddsbelysning och hur han doftade svagt av Lancôme Hypnôse (*). 

Jag minns den torra decemberkylan mot min nakna stjärt och jag minns hur jag försökte förklara att jag (just denna gång) inte var ironisk när jag bad honom att slå ihjäl mig.

Men hur skulle stackars Simon kunnat förstå att jag menade allvar? Jag VAR ju faktiskt nästan jämt ironisk och dessutom, som mina kompisar redan konstaterat, en sinnessjuk liten hora. 

(* Hela detta inlägg är sponsrat av Lancôme, Eau de toilette pour les violeurs)

Blod in blod ut.

(lörd forts)

Klänningen sprider ut sig som ett släp efter mig i kväll.

Bakfyllan kommer punkligt vid åttatiden, nästan samtidigt som Yva, Carl och Philip anländer för att bjudas på middag (kadaver med sås). Moster får vita tulpaner och ger ytspänningsfyllda vinglas i retur.

Anatol hälsar irriterat på Carl och Philip med slapp vänsterhand. Kysser Yva slarvigt på halsen. Tystnar totalt för första gången på två dygn.

När ankan fläks upp på valnötsbordet hugger Anatol med sin gaffel och fiskar upp en stor köttslamsa som han stoppar i munnen på väg till soffan. Moster sträcker på halsen, försöker tygla falsetten när hon undrar var han är på väg.

- Ni enfants får äta för er själva, säger han och dyker ner i soffan och placerar otympliga ljudläckande hörlurar över öronen.

Yva skrattar till men får inget ursäktande leende från varken mig eller Moster.

Drunk on the moon

- Jag är trött på fasaner... Anka! säger Moster.

Anatol hänger efter henne i köket, fyller på hennes vinglas som en rinnande kran, kastar upp fikon i luften och fångar dem i munnen. Moster nynnar som en liten flicka, rättar till hans slips och släpar blicken efter honom-

(Hennes byst på förstaparkett i Givenchy-klänningen. Ögonen i skarpa svarta mandelformer, läpparna stämplade med rödvin.)

- Min far älskade det här vinet, säger Anatol och häller de sista dropparna av Contin i sitt glas.

- Jag vet, säger moster.

Döden klär dig, baby.

(La dame aux camélias by Marc Enguerrand via Sokaris 73)

Var i Köpenhamn igår. Vill helst inte prata om det alls. Eller: jag kan berätta att jag skickade fler kamelior. Det var det bästa med dagen. Att få slinka in bland gröna darrande bladen och peka ut de finaste kameliorna och posta dem till er.

Tillbaks i Stockholm sitter känslan i lungorna. Som en kramp eller tumör på på väg att spricka. Kom hem och mötte moster i köket i en av mina vita spetsklänningar. För liten såklart: dragkedjan i ryggen hade lämnats öppen och bakstyckena gungade som vingar på varsin sida av ryggraden. Jag låtsades som jag inte märkte något. Gick in för att mosa lingon mot kindvalven. Liksminkning för skolan.

Taxidermy Treasures

(Andrej Glusgold)

Dagens (livets) accessoarer: insekter, uppstoppade smådjur, döda skalbaggar.

Sedan A gjorde narr av mitt halsbandsdjur har jag maniskt beställt fler skalbaggar. Hängt en permanent cicada speciosa i mingelband runt nacken. Återupptagit mitt ebayberoende ordentligt. Mitt i natten, plommonvinet mellan låren, ögonen blöta av laptopstrålningen i mörkret. Vill nästan inte avslöja mina mes meilleurs accessoires, men kan inte heller låta bli. Betrakta det som en vänskapsgåva.

(En vänskapsgåva från mig är förresten en nästan lika sällsynt syn som den lilla utdöda praktskalbaggen, Chalcophora mariana, som i skrivande stund ligger torr och död i mitt knä.)

Menage a trois

Daisies by Chytilova

Hur var er fredag? Min var simmig. Somnade i Prada-kappan. Inomhus. När jag vaknade var jag hundra år och min mun igenklibbad.

Någonstans på vägen blev den döda duon till en tumlande trio. Tre tallrikar i triangelform på valnötsbordet. A som stirrar indiskret ner i Mosters balkong, avbryter henne mitt i meningen för att fösa bort en fiktiv hårslinga från hennes décolletage. Moster som tystnar och spinner som en puma.

Askan från A:s cohibas snöar ner i bouillabaissen. Det är natten som aldrig tar slut. Han stjäler ett andetag från Mosters nacke men ögonkontakten är med mig. Han försvinner till köket. Matsalen fryser till is när den döda duon lämnas ensamma. Moster förstår och försvinner efter honom.

De återkommer med Cheshire-leenden och flaskor under armarna. Jag sitter djupt, kinderna heta av rouge och vin, väntar tålmodigt när A fyller på mitt glas. Försöker fokusera blicken men ger upp. Utanför rutorna firar Stockholm sommar och helg. Men jag bor i våningen där vintern aldrig tar slut.

Dagens köptips:

(Steven Meisel)

1. Hästhår. Gärna från en borkfärgad Abyssunierhingst. Används som hatt eller helt enkelt som människoman. Tänk Isabella Blow i vinden.




2. Uppstoppade rådjurskid. Perfekta husdjur för den som har en tendens att ligga avdomnade i cognacångor ett par dygn i sträck ibland. Fäller inte. Luktar ganska starkt av död. Får en att känna sig levande. Säljs här i kit med andra kadaver.


3. Inzoomad diamantblus från Marigela. För länge sedan fick jag ett halsband med 6 diamanter i en halvmåne av en gammal släkting. Kände ett så starkt obehag av det oanonyma gnistrandet att jag fick stenarna utplockade. Nu bär jag halsbandet med gapande hål. Den här blusen är övertydligheten i sin extrema spets. Om diamanter är som Gucci-loggor är det här en enda stor logotyp. Fantastique. Konsumera.

Om er

(Sokaris73)

Det känns som att mina meningar ekar tomt i ett stort valv. Som om jag är ensam här, men det är jag väl inte, jag märker att ni är här. Men varför är ni så tysta?

När ni skriver till mig blir jag alldeles omtumlad. Jag vaknar på morgonen och munnen smakar tjära, då tänker jag på att jag i alla fall har er. Men nu vet jag inte. Är ni här?

Världens 4 bästa böcker

Vaknade sorgsen. Sitter nu lite vodkafull på ekgolvet omgiven hundra dammiga böcker. Det är som om ångorna av mina tonårskänslor fyllt rummet.

Några exempel.

1. Françoise Sagan, Ett moln på min himmel
Hundrafemtio kilometer i timmen i en Aston Martin genom provenceskymningen. Petit monstre, jag saknar dig.

2. Den hemliga historien, Donna Tartt
Om livet när man redan som sjuttonåring är tusen år gammal.

3. Alice i Underlandet
Fick den av mamma. Pärmarna är söndernötta, och boken delad i fem delar. "När du försvann föll jag ner i ett hål och därnere finns en galen värld som jag aldrig kommer att förstå."


4. Den allvarsamma leken
"Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga," sade modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt på sin stjälk. En sådan underlig blomma! Han såg på den och luktade på den. Och åter såg han på den med stora förvånade ögon: den var ju icke blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som ett farligt djur. Men då han vände sig om, var modern borta. "Mamma," ropade han, "var är du? Var är du, varför gömmer du dig för mig?"


5. Vadsomhelst av Jan Guillio
Fick "boken" av en pojkvän. "Du gillar ju att läsa". Alla heta förmiddagar i augusti 2004. De torra löven som rasslar på träden. Jag och Yva i våra nattlinnen på balkongen. Flämtande av skratt, sangria och hetta medan jag läser långa stycken ur "Fiendens Fiende" högt. När hösten kom försökte Yva ligga med Jan, men det är en annan historia.

Varför skriver inte fler modebloggar om böcker? Jag vet ju att ni läser.
Vilka är era bästa?

P.s. A har på sig jeans (inte trasiga) idag. Och en vit skjorta som inte doftar något. Inte ens vin. Det är nästan så att man inte bli spyfärdig av att titta på honom. D.s

No logo/No love

Någon störde sig på mitt namndroppande av varumärken här. Först tänkte jag inte behaga idiotin med ett svar, men sedan ångrade jag mig. Den som kan nämna en enda modeblogg som inte fäller av sig märkesnamn vinner en resa till SOUK-Gallerian för två. Och nej, bildbloggar räknas inte. Och ja, Terry Richardson är också ett brand.

Ovan ser ni Dagens Outfit. TSUMORI CHISATO-klänning och halvny CHLOÉ-väska. Parfym hemlig.

Dagens Outfit-mysterier.

Dagens Outfit: Liberty-blus (helt enkelt för att jag alltid klär ut mig till en vän Carl Larssons-figur när jag druckit för mycket plommonvin). Jackan är ett mysterium. Måste ha köpt den på fyllan. Men den är fantastisk, eller hur? Är helt säker på att den tidigare burits av någon med en ganska allvarlig sinnessjukdom.

Förresten: när vi satt där på gatan (a, lodaren och jag) kom Yva och Philip förbi.

Jag har inte sett Yva titta på mig sådär sedan hon hittade mig i badkaret med fickorna fulla av sten.

Som om hon gått rakt in i en glasvägg. Förfärad. Av någon anledning hade jag ingen lust att svara med urskuldande bästisaxelryckning. Jag bara stirrade tillbaka. Sen bort.