black ascot

Ashes to ashes

2009-05-12T13:05:00.003+02:00

Detta blir mitt sista inlägg. Det är vår nu. Solen skiner. Almarna på gatan nedanför har slagit ut och löven kastar
märkliga skuggor på asfalten, nästan som bokstäver.
Jag ska snart ut och träffa några gamla vänner som väntat på mig alldeles för länge.
Jag lutar mig ut genom fönstret. Fyra våningar.

Bisous Erika

**************
Updaterat måndagen den 18 maj.
Vi som varit med Erika från början vill tacka er som kom på askspridningen.
Ni andra kan fortfarande skriva en sista kommentar här, eller bli vänner med
Erika på facebook.
På något märkligt sätt tror vi Erika skulle uppskatta det.
Tack!
T och I

Drunkningsdöden.

2009-04-30T22:08:00.004+02:00

(Chadwick Tyler)

Promenerar vid vattnet under den suddiga förmiddagen. Ingen saknar mig i skolan. Ingen saknar mig i solen.

Förbannar vädret för tillspetsandet av mitt illamående. Ni vet illamåendet som sitter som sockerlag på insidan av gommen. Som stram, frasig kartong på tändernas baksida.

I saltvattnet under mig guppar en sönderflaxad dagstidning. Pappret mörkgrått av väta. Stirrar hypnotiskt ner i djupet och ser mitt namn i stora svarta times-bokstäver flämta under vattenytan. Vem är Erika Ascot? står det. Jag ringer Yva och frågar.

Hon svarar i vokaler. (jag hör att hon ligger med någon)

- Ring mig sen älskling, säger hon och jag lägger på.

Funderar flyktigt på att kasta mig ner i hamnen så att nästa artikel kan rubriceras Vem var Erika Ascot.

Men det är för grunt.

Fantomförälskelser .

2009-04-28T15:22:00.003+02:00

Vissa av er verkar tro att jag är på väg att bli kär i A. Jag måste ha uttryckt mig otydligt. A är en smutsig våldgästande hjorthund som svettas och dricker upp allt mitt plommonvin. Jag är inte kär i honom.

Jag har aldrig varit kär och jag kommer definitivt inte bli det i en prettoparisien som verkar ha vigt sitt liv till åt att stirra i Mosters urringning och göra min tillvaro till ett helvete.

Men ni som någon gång har varit kära. Det kanske är så att dödslängtan, spruckna läppar, saharamun och oförmåga att se klart är symptom på förälskelse?

Nu ska jag bryta mig in i Mosters garderob.

Jag lever.

2009-04-26T20:04:00.007+02:00

mes favoris. Jag har inte glömt er. Eller tömt mina handleder på blod i ett badkar. Eller stoppat huvudet i ugnen. Jag har bara varit i en dimma de senaste dagarna och inte kunnat forma fullständiga meningar (min kommuntikation har endast bestått av osammanhängande högläsning av era svorddomar i A:s närvaro.) (A förresten. Moster har flyttat in i hans armhåla. Det är groteskt. En av anledningarna till min plommondimma.)

Les immortals.

2009-04-22T16:37:00.004+02:00

Dagens Outift: Odödlighet (för en gångs skull)

Gucci-blusen för att den lägger sig som en solfjäder längs min rygg. Balenciaga-klänningen för att folk alltid tror att jag är gravid när jag bär den. Sitter i baren på Riche, super mig förståndshandikappad och låter folk oroas över mitt stackars nerdrogade foster. Jag är inte gravid, men visst, skulle jag vara det skulle fostret vara nerdrogat. Det har de rätt i. De små Acne-liven.

Moster har en likadan klänning. I rostfärgat. Det är flera år sedan hon bar den senast. På den tiden trivdes hon nog också med att sola sig i föraktfulla blickar. Det gör hon kanske fortfarande, men hon är inte lika trovärdigt gravid längre. Det är något med simhuden under ögonen.

Mille millions de mille milliards de mille sabords!

2009-04-22T15:53:00.004+02:00

(René Magritte)

Chers Amis, kan ni ge mig era bästa franska svordomar och förolämpningar? Jag samlar. De ska vara grova, obehagliga och helst incestuösa. Merci...

Anledningen:

Svettig, naken hud i rörelse mot gammalt läder. Ni vet ljudet? Värre än Carl Philips bestick mot billigt kinaporslin. A sitter i bibliotekssoffan, avklädd på underkroppen med IKEA-katalogen skyddande som ett Adamslöv. Han bläddrar hetsigt, skrattar, granskar en Billy-hylla genom en rostig monokel, drar ett teatraliskt halsbloss.

Djupt andetag: jag går fram till honom.

- Varför gav du mig boken? undrar jag.

Han böjer sig koncentrerat över furumöblerna i knät, luggen i störtlopp i ansiktet.

Sen höjer han huvudet.

- Gillar inte alla tonårsbrudar med bildningskomplex Francoise Sagan?

Howling for Columbine.

2009-04-21T17:10:00.008+02:00

(Francoise Sagan)

Har inte hunnit andas, så ursäkta om jag är osammanhängande, men jag måste berätta för er direkt:

Jag sitter som vanligt, huvudet lutat mot fönstretglaset i klassrummet. Blicken i bordet, Yva bredvid. Det finns ingenting som kan få mig att spetsa öronen. Lärarens ordslingor blir till kondens i luften innan de når mig. Det är The Cure for Insomnia i vanlig ordning. Men plötsligt stelnar läraren som suddig gestalt i ögonfältet. Lee-jeans, dörmattsfrisyr, stilla som en fågelskrämma. Jag hinner höja huvudet och se honom börja fläkta med armarna och protestera högljutt, chockerat. In promenerar A.

- Jag har inte tid att lyssna på ditt tjatter, svarar A på slarvig franskengelska.

- It's forbidden to smoke cigaretts in the school! flämtar Lee-jeansen på slarvig svengelska. Salivfontän genom luften-

A går fram till mig, sätter sig på huk framför mig och lägger en bok på bordet. Tungt. Drar ett halsbloss och stirrar mig rakt in i ögonen. Hela rummet är dränkt i tystnad. Nu skjuter han. Nu dödar han henne. Nu brinner det. Jag bryr mig inte om vad de tänker. Stirrar in hans ögon när han puttar boken mot mig, reser sig, blåser röken över mig, vrider sig mot Lee-jeansen (skrynkliga skjortan, Stan Smithsen):

- It's not a cigarette, it's opium.

Sedan går han. Lämnar rökmoln och upprörda samtalsämnen för de sorgliga bakom sig.

På bordet ligger ett ömtåligt ex av Bonjour Tristesse. Ryggskinnet har flagnat, framsideillustrationen är grumlig och sprucken, insidan signerad med ett obscent förslag. Hur visste han? Jag bläddrar försiktigt - de sköra sidorna överlevda och kaffebruna - låtsas inte höra lärarens frågetecken surra mig om huvudet. Hur visste han?

Fest och fågelvingar

2009-04-20T19:10:00.001+02:00

Blek sol nu. Himlen vit som papper, svarta fågelsiluetter. Jag förstår.
Ville bara inte erkänna det, men det är inte jag som skapat det här. JAG är bara himlen där fågelvingarna ritar sina bokstäver.
"Jag" är bara pappret där ni skriver.

Tack alla ni som länkat till min sida. Alla ni som blivit mina vänner på Facebook Till och med nu när himlen är nästan svart och alla (utom jag) tycks veta att jag bara är
ett påhitt. Till och med nu kommer ni hit.
Fler och fler tills himlen är nästan mörk av fågelvingar och texten inte längre går att läsa.

p.s. Ni som länkat och länkar till mig. Mejla mig gärna så jag ser vad ni skriver.
erika.ascot@gmail.com . Jag lovar att jag ska ordna något till er. En sista fest innan
natten. d.s.

Död, sex och Katrin Schulman

2009-04-19T20:28:00.002+02:00

Samma dröm i natt igen. Ligger ikistanHör snyftningarna eka i rummet. Så många de ändå är tänker jag och grips av en önskan att se dem. Försöker lyfta på huvudet när jag minns. Jag är död.

Två märkliga saker den här morgonen.

* Katrin Schulman mejlade mig. Hon påstod att hon sett mig på Spybar, och ville bjuda mig på en butiksinvigning med mycket "snö" vad det nu kan betyda...(de säger ju att ett tjockt snötäckte dämpar ljud, vilket låter som en god förutsättning för att umgås med den glada bloggerskan) Funderar faktiskt på att gå.

* Moster... (uppdaterar i eftermiddag...)

Jag ska intervjuas för TV. En underlig känsla. Egentligen vill jag inte. Inte för att jag är nervös, men
för att jag är trött. Jag är trött som om jag levt i tusen år. Vet PRECIS vad de vill. Lyfta upp mig i studioljuset.
Hålla mig mellan tummen och pekfingret som tre dagar gamla sopor.
Plommonvin och skärsår! Är det vad ungdomen behöver för att känna att de lever?
Javisst säger jag, och ler dekadent. En mörklila droppe i mungipan. Det är nya tider nu!
Fast det inte alls är nya tider, utan samma gamla tider som fick Isabella att att dricka växtgift eller
Yasunari att gasa sig. (eller älskade)

Vad jag lovat Operan att INTE prata om är mina planer på att hugga huvudet av i tur och ordning.
* Alla anställda på Odd Molly
* Jan Björklund

Tillsammans på golvet.

2009-04-19T19:52:00.005+02:00

Samedi soirée. Smyger barfota hemma, de märker mig inte i hallen. Hör dem prata om mig i köket.

- Hon lever i fel århundrade, säger A. Moster håller med.

Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt.

Handen mot bröstet.

2009-04-17T10:23:00.002+02:00

Gatan är obarmhärtigt ljus, ett överexponerat foto. Bländande som tusen nålar mot hornhinnan. Det krävs mycket för att komma iväg till skolan. Längtar hem hela dagen, men tillbaka i våningen minns jag inte vad det var jag längtade efter. Jag dekanterar Contin, häller upp till bredden, tar flyktiga klunkar,

står nära fönsterglaset och följer passerande Götrich-klädda kollegor, feta stadsduvor och nytvättade Acne-flickvänner på cykel med blicken. Ger upp. Letar efter siluetter i huset på andra sidan. Sällskap. Provar att prata med mig själv, men det känns konstlat. Dessutom har jag ändå ingenting att säga. Det jag säger säger jag här. Till er.

Vid middagen senare: jag i virvlande smaragdlängder. Moster spiller Riesling på duken, skrattar hysteriskt. Maten smakar ingenting. Den förvandlas till grå massa i munvalvet, jag sväljer för stora tuggor, lägger handen mot bröstet. A har återfått talförmågan och utnyttjar det till max. Orden rinner ur dem båda. Moster pratar för ovanlighetens skull om sitt jobb och A nickar hektiskt, intresserat (men jag är ganska säker att det är vinet). Det är inte förrän moster nämner en Barber-opera som tillståndet brister.

Stolen välter och slår i golvet när A reser sig för att störta ut. Moster släpper gaffeln mot porslinet. Förklarar slött att hans pappa brukade ta honom till operan varje år. Hon glömde. Vi delar resten av karaffen i den gamla vanliga gravtystnaden.

Tyst vår

2009-04-16T19:44:00.004+02:00

Våren har en speciell kyla. Tyst, trött och utan hopp, som den sista och jobbigaste gästen på en fest. Som somnat på toaletten och vill fortsätta börja dansa när taxin står på tomgång på gatan.
Så tänker jag mig döden nu. Inte som ett stort tyst novembermörker, utan som den där torsdagskvällen i april när löven
är gröna på träden, och budbilarna fyller på uteserveringarnas kylar med rosévin. Den övergivna blommiga klänning som tinat fram efter vinterns snö och ligger smutsig och bortglömd bakom idegranen på Villagatan.

Det är något i luften i kväll. Känner ni det också? Jag kommer inte att kunna sova, och jag kommer inte att vara riktigt
vaken och jag kommer definitivt inte att kunna vara ensam.

*

Ser jag att jag börjar få massa nya vänner på facebook. Det började idag, och jag vet inte varför. Bara en sak till som jag inte förstår idag, men det gör mig glad på ett märkligt sätt. Vill passa på att bjuda in er också. Bli mina vänner!

Madame Rouge.

2009-04-16T14:20:00.007+02:00

Överrumplande, bländande och helt dränkt i färgen röd, kommer hon mot mig på Linnégatan.

Ibland ser jag dem och det finns inget jag älskar mer. Människorna som gett upp alla försök att smälta in stadsmyllret. Vars klädsel lyser upp hela gatan i galenskap.

Hon är så vacker: blodskor, jordgubbsbyxor, vallmotunika, cape i polpa di pomodoro. Som om hon flytt från ett måleri. Min egen matchning av latteskor och kappa i café au lait känns genant i jämförelse. Fullständigt meningslös.

Så vacker är hon. Sinnessjukdomen som en löpsedel: hon fäller ut portvinsparaplyet, låtsas som om det regnar. Bryr sig inte om att jag tittar. Hon är min dröm.

Min dröm om att handla mina cappuccinos i duvklänningen med krinolin stor som Globen.

Läppstift har hon också, damen. Och inga framtänder. Vad kan jag göra, förutom att vända om och gå hem igen?

Stöter på A som är på väg in i hissen, klädd i en hatt formad som en överdriven serietecknad fisk, från Buttericks eller Stephen Jones - svårt att säga. Vi undviker varandras reflektioner i den mörka spegeln, kommer inte på något att säga. Men det gör inget. Tänker på Madame Rouge i stället och hur jag ska skynda in i sängen och bada i mammas hibiskusröda kimono. Försvinna i det röda.

Lilljor och läppstift

2009-04-11T16:21:00.003+02:00

När A är tyst är hela lägenheten tyst. Varje inåtandetag fräter av tjära, trots att Moster bunkrat upp med utslagna liljor för att kväva stanken. Stöter ihop med honom barfota i matsalen. Hävd över trasiga block och mosters gamla fotoalbum, spiller aska mellan bladen. En cigg i munnen, en annan i handen. Radion som brusar snålt bakom honom. Han borde åka nu. Han gör Moster galen. Moster badar i vildsiden, precis som jag brukar göra. Moster byter läppstiftton. När hon för andra gången på en vecka reciterar En midsommarnattsdröm utan ett uns av vemod i rösten saknar jag tiden när jag hade anledningar att hata henne. Nu luktar lägenheten liljor och jag avskyr det.

Private Pianist.

2009-04-10T14:59:00.000+02:00

(Hoder Slager)

Tidigare i veckan:

Våren är svårfångad här. Lämnar skolan en halvtimme in i första lektionen. Över mig ligger himlen som ett sladdrigt duntäcke. Har hörlurarna i men lyssnar bara på kullerstensklappandet från mina egna jodhpurklackar. Jag var för full tydligen. Enligt svenska gymnasieskolemått i alla fall. Jag undrar var gränserna går. Det är okej att bära blöjbyxor från Gina Tricot, men inte att lukta sprit i utåtandetagen? Det finns inga proportioner.

Går i militärtakt längs alla gator jag hatar. När jag kommit fram lutar jag pannan mot lägenhetsdörren innan jag öppnar den. Möts av piano. Piano? Tror först att det är mosters sävliga sonat (som inte har tumlat genom lägenheten sedan innan A kom hit). Följer ljudet in i biblioteket och där sitter han vid flygeln. Hollywoodtroget i vit skjorta, Quasimodo-kupad rygg och smärtsamt galopperande fingrar över tangenterna. Jag visste att han spelade, men överrumplas ändå. Fyllan nästan sipprar ur huden på mig. Försöker stå rakt. Följer hans händer, stänger munnen.

Snabba fingrar som spindlar på flykt och plötsligt platta handflator mot klaviaturen. Dånet av alla toner som samsats i ett skrik ekar i salen och han vänder sig om.

Skjortan hänger öppen som gardiner över hans svarthåriga bröst. Ansiktet slätt, ögonen smala.

- Du kanske tror att du förstår, bara för att du har öron att lyssna med. Men du? Erika du förstår inte det här. Gå och läs Purple eller något.

Sedan vält pianopall och jag ensam kvar i rummet. Klänningssilke mellan fingrarna.

Skärtorsdag

2009-04-10T13:43:00.002+02:00

Överlevde natten! Är imponerad och något skrämd. Fåglar har byggt bo i mitt hår och det finns bara spår av Russian Red* kvar på mina naglar efter gårdagens sinnessjukdom (svensk mediakarusell).

Hela kvällen turades journalisterna om att ringa och skälla sår i mina öron. Var tvungen att pausa med en balja på hotellbaren. Yva bländande i blankt siden, Carl uttråkad i uppknäppt Brooks Brothers-skjorta. Stressade klunkar champagne och fullmåne. Längs kullerstenen rännilar av blod från en man som fallit från översta våningen. Kom hem till en iskall lägenhet med piskande gardiner och doften av bränt kött. Moster i hysteriskt stökande. I pur ilska för att jag låtit hela Sverige titta in i vår våning. (Hon lugnade sig först när A kom med en ångande kopp silvernålste och ett hårt grepp om skinkan.)

Somnade med linjen öppen till en kvällstidningsjournalist. Vaknade till världens längsta fredag.

* Den bästa nagellacksfärgen om man vill se ut som man doppat händerna i ett öppet sår.

Sanningen och andra historier.

2009-04-09T12:54:00.004+02:00

Utanför de blanksvarta rutorna faller nattregnet tyst över Floragatan. Jag sitter på golvet i skenet framför kakelugnen. Försöker andas, men luften i rummet räcker inte till. Jag är rädd. Livrädd. På hela dagen har jag inte ens vågat mig ned på gatan. Skräckslagen att någon ska se mig. Känna igen mig och ropa något, ropa att jag inte är den jag är att jag...nej förlåt. Det här blir osammanhängande. Låt mig börja om.

De senaste dagarna har flera bloggar jag älskar skrivit samma sak. Att jag inte finns. Att jag i själva verket inte är något annat än en av karaktärerna i operan "Vanessa". Att allt det jag skrivit här på bloggen bara är sagor. Om A, lägenheten och moster (som just nu, medan jag sitter här, hög på Benzo och Madeira och skakar av gråt fortfarande stökar runt i lägenheten utanför som om ingenting hänt) Det värsta är att de har rätt. Inte ens de här orden ni läser nu tillhör mig själv utan mina författare. (Tala om att vara schizofren. Varannat ord som kommer ur min mun tillhör I och vartannat T, men inget är mitt eget, i ögonblick känner jag mig nästan som Blondinbella.)

Jag reser mig upp. Balanserar på ostadiga ben mot fönstret medan jag tömmer det sista ur mosters Maderira -62. Det surrar i huvudet. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag vet att det är sant. Hur skulle ni själva känna om någon berättade att ni bara var ett "litterärt experiment". Huvudpersonen "i den mest snabbväxande kulturbloggen någonsin" som Operan skriver i sitt pressmeddelande.

När jag står här ensam i mörkret framför det öppna fönstret med mina fingrar mot fönsterblecket och känner den fuktiga kylan spelar det i alla fall ingen roll. Den svaga doften av almträden på gatan nedanför är äkta. Min skräck för vad som ska hända är äkta. För så är det. Min rädsla är rädslan för att dö. Men inte för att dö som jag skulle vilja dö. Dramatiskt störta genom matsalsfönstret. Ligga med min vita bommulsklänning som ett moln av snörök mot den glittrande svarta asfalten. Eller ligga i kandelaberskenet fladdrande över det benvita badkaret medan det mörka blod som pulserar ur såren på mina handleder blandas med Riojavinet i badkarsvattnet....
Nej det jag är rädd för är en helt annan typ av död. Tystnadens död. Att någon helt enkelt slutar skriva min berättelse. Att alla de kärlekshistorier och överdoser och tisdagseftermiddagar i november som skulle fylla mitt liv aldrig blir mina. Att jag blir stående här på golvet i rummet mellan kakelugnen och det öppna fönstret med A utanför dörren. För evigt ung i en frusen scen. Bortglömd.

Men innan jag dör vill jag säga en sista sak. Många av er har blivit ledsna för att jag inte finns. Att mina känslor inte var äkta. För tretusen år sedan rasade det värsta kriget i mänsklighetens historia. Tiotusentals oskyldiga barn och gamla massakrerades.
Men det vi idag berörs av är Achilles tårar. En påhittads tårar över en påhittads död.

Tack till Sedir som avslöjade mig.
Och tack till er alla . Niotillfem, Arvida, Sanna, Therese Bohman, Madde, Hotspot-Karolina, Mimo, Miriam, Through, Shang Imam, Mia, Linn, Lina. Och er andra. Kommer aldrig att glömma.

Jag är lycklig över att i mitt korta påhittade liv ha fått så mycket kärlek.
Jag älskar er.
Erika.

UPPDATERING: TACK! Alla kommentarer. Jag blir så lycklig att jag för första gången sedan jag började med det här börjar gråta. Det har ringt flera arga journalister som tycker att det är oansvarigt att skriva saker på en blogg som unga kan läsa som handlar sex, ångest och våld på en utan att TYDLIGT förklara att det INTE är BRA att ha oskyddat sex eller ta droger. Tack gode gud för att NI fattar att livet är lite mer komplicerat än så.

Det första jag ser när jag vaknar

2009-04-08T17:30:00.005+02:00

(Arnaud Pyvka)

Vet inte vem som var mest full. Carl som kräktes på vägen ut - spillde spya över Thom Browne-kavajen - eller jag som inte lyckades få ögonkontakt med en enda människa på hela kvällen. Yva satt bekymrat och matade mig varannan Vichy varannan Long Island. Sedan var hela stället intrasslat i mitt hår. Hittade sushirester i det när jag vaknade på söndagen. Hade inte ens ätit sushi. Men Yva låg i sängen hos mig. Lika blek som lakanen, världens finaste små porslinsläppar, millimetersärade. My achilles, min livlina. Utan henne är jag ingenting.

Ett blodigt minne.

2009-04-08T16:00:00.003+02:00

Ibland förstår jag verkligen de som skjuter ner folk i varuhus och skolor. Pekfinger mot avtryckaren och folk som faller likt korthus ner i vad som snart är de själva i pölform. Försöker låtsas som om jag inte förstår, men jag förstår. Det var därför jag lottade ut pistolen. Litar inte på mig själv med den i handväskan.

En gång satt jag hukad över Carl, med hans mjukvita rygg som en motorväg mellan mina lår. Nålen i min Belleville-brosch bara gled ner i huden på honom, jag kunde inte hejda mig, plötsligt högg jag bara in nålen i ryggen. Fick den vita huden att chockeras av det röda varma snabba.

Han fläkte bak armen. Skrek först när han fick se sina fingrar blötta av blodet. I en rörelse kastade han sig upp, mig tillbaks ner i lakanen. Uppspärrade ögon, gapande, fingrarna spretande framför sig.

- Ville bara skriva mitt namn i din hud, ljög jag.

Direkt fällde han armarna om mig som ett tält. Den jävla idioten. Blodet i rännilar längs ryggraden, han låtsades att jag grät, tröstade mig, sa att det var okej. Men det var INTE okej:

i ögonvrån såg jag hur mammas dopklänning (den jag sover med varje natt) dränkts i portvinsrött blod. Mammas ömma genomblöt av Carls kladdiga DNA. Hade jag haft den lilla pistolen i handväskan vet jag vad jag hade gjort.

Högstadieminnen.

2009-04-08T10:08:00.005+02:00

Kärlek,
Många klagar på att jag skriver för mycket om varumärken när jag istället borde skriva om kärlek. Försöker låta bli att lyssna på saker som sägs om mig i kommentarsfälten, men det där med kärlek kan jag väl hålla med om.

Det var en gång för länge länge sedan en kristallklar decembernatt och ett nyktert discotek på min skola. Jag hade inte fått komma på Agnes förfest (eftersom jag var en sinnessjuk liten hora), i stället hade jag suttit ensam på balkongen och druckit mosters Grappa. Jag var väl i det närmaste medvetslös bakom en blå byggcontainer när Simon Navarro kom gående och frågade om jag gillade kuk. Jag svarade att jag föredrog lobotomering och han sa att han alltid tyckt att jag var rolig men att han skulle visa något ännu roligare. Sedan var han tvungen att ta i lite grann.

Jag minns hur de vita molnen från vår utandningsluft möttes i ljuset från skolans stöldskyddsbelysning och hur han doftade svagt av Lancôme Hypnôse (*).

Jag minns den torra decemberkylan mot min nakna stjärt och jag minns hur jag försökte förklara att jag (just denna gång) inte var ironisk när jag bad honom att slå ihjäl mig.

Men hur skulle stackars Simon kunnat förstå att jag menade allvar? Jag VAR ju faktiskt nästan jämt ironisk och dessutom, som mina kompisar redan konstaterat, en sinnessjuk liten hora.

(* Hela detta inlägg är sponsrat av Lancôme, Eau de toilette pour les violeurs)

Blod in blod ut.

2009-04-07T11:52:00.004+02:00

(lörd forts)

Klänningen sprider ut sig som ett släp efter mig i kväll.

Bakfyllan kommer punkligt vid åttatiden, nästan samtidigt som Yva, Carl och Philip anländer för att bjudas på middag (kadaver med sås). Moster får vita tulpaner och ger ytspänningsfyllda vinglas i retur.

Anatol hälsar irriterat på Carl och Philip med slapp vänsterhand. Kysser Yva slarvigt på halsen. Tystnar totalt för första gången på två dygn.

När ankan fläks upp på valnötsbordet hugger Anatol med sin gaffel och fiskar upp en stor köttslamsa som han stoppar i munnen på väg till soffan. Moster sträcker på halsen, försöker tygla falsetten när hon undrar var han är på väg.

- Ni enfants får äta för er själva, säger han och dyker ner i soffan och placerar otympliga ljudläckande hörlurar över öronen.

Yva skrattar till men får inget ursäktande leende från varken mig eller Moster.

Drunk on the moon

2009-04-07T10:30:00.008+02:00

- Jag är trött på fasaner... Anka! säger Moster.

Anatol hänger efter henne i köket, fyller på hennes vinglas som en rinnande kran, kastar upp fikon i luften och fångar dem i munnen. Moster nynnar som en liten flicka, rättar till hans slips och släpar blicken efter honom-

(Hennes byst på förstaparkett i Givenchy-klänningen. Ögonen i skarpa svarta mandelformer, läpparna stämplade med rödvin.)

- Min far älskade det här vinet, säger Anatol och häller de sista dropparna av Contin i sitt glas.

- Jag vet, säger moster.

Döden klär dig, baby.

2009-04-07T09:08:00.004+02:00

(La dame aux camélias by Marc Enguerrand via Sokaris 73)

Var i Köpenhamn igår. Vill helst inte prata om det alls. Eller: jag kan berätta att jag skickade fler kamelior. Det var det bästa med dagen. Att få slinka in bland gröna darrande bladen och peka ut de finaste kameliorna och posta dem till er.

Tillbaks i Stockholm sitter känslan i lungorna. Som en kramp eller tumör på på väg att spricka. Kom hem och mötte moster i köket i en av mina vita spetsklänningar. För liten såklart: dragkedjan i ryggen hade lämnats öppen och bakstyckena gungade som vingar på varsin sida av ryggraden. Jag låtsades som jag inte märkte något. Gick in för att mosa lingon mot kindvalven. Liksminkning för skolan.

Taxidermy Treasures

2009-04-06T12:54:00.011+02:00

(Andrej Glusgold)

Dagens (livets) accessoarer: insekter, uppstoppade smådjur, döda skalbaggar.

Sedan A gjorde narr av mitt halsbandsdjur har jag maniskt beställt fler skalbaggar. Hängt en permanent cicada speciosa i mingelband runt nacken. Återupptagit mitt ebayberoende ordentligt. Mitt i natten, plommonvinet mellan låren, ögonen blöta av laptopstrålningen i mörkret. Vill nästan inte avslöja mina mes meilleurs accessoires, men kan inte heller låta bli. Betrakta det som en vänskapsgåva.

(En vänskapsgåva från mig är förresten en nästan lika sällsynt syn som den lilla utdöda praktskalbaggen, Chalcophora mariana, som i skrivande stund ligger torr och död i mitt knä.)

Menage a trois

2009-04-04T12:39:00.003+02:00

Daisies by Chytilova

Hur var er fredag? Min var simmig. Somnade i Prada-kappan. Inomhus. När jag vaknade var jag hundra år och min mun igenklibbad.

Någonstans på vägen blev den döda duon till en tumlande trio. Tre tallrikar i triangelform på valnötsbordet. A som stirrar indiskret ner i Mosters balkong, avbryter henne mitt i meningen för att fösa bort en fiktiv hårslinga från hennes décolletage. Moster som tystnar och spinner som en puma.

Askan från A:s cohibas snöar ner i bouillabaissen. Det är natten som aldrig tar slut. Han stjäler ett andetag från Mosters nacke men ögonkontakten är med mig. Han försvinner till köket. Matsalen fryser till is när den döda duon lämnas ensamma. Moster förstår och försvinner efter honom.

De återkommer med Cheshire-leenden och flaskor under armarna. Jag sitter djupt, kinderna heta av rouge och vin, väntar tålmodigt när A fyller på mitt glas. Försöker fokusera blicken men ger upp. Utanför rutorna firar Stockholm sommar och helg. Men jag bor i våningen där vintern aldrig tar slut.

Dagens köptips:

2009-04-04T11:27:00.003+02:00

(Steven Meisel)

1. Hästhår. Gärna från en borkfärgad Abyssunierhingst. Används som hatt eller helt enkelt som människoman. Tänk Isabella Blow i vinden.

2. Uppstoppade rådjurskid. Perfekta husdjur för den som har en tendens att ligga avdomnade i cognacångor ett par dygn i sträck ibland. Fäller inte. Luktar ganska starkt av död. Får en att känna sig levande. Säljs här i kit med andra kadaver.

3. Inzoomad diamantblus från Marigela. För länge sedan fick jag ett halsband med 6 diamanter i en halvmåne av en gammal släkting. Kände ett så starkt obehag av det oanonyma gnistrandet att jag fick stenarna utplockade. Nu bär jag halsbandet med gapande hål. Den här blusen är övertydligheten i sin extrema spets. Om diamanter är som Gucci-loggor är det här en enda stor logotyp. Fantastique. Konsumera.

Om er

2009-04-02T18:14:00.002+02:00

(Sokaris73)

Det känns som att mina meningar ekar tomt i ett stort valv. Som om jag är ensam här, men det är jag väl inte, jag märker att ni är här. Men varför är ni så tysta?

När ni skriver till mig blir jag alldeles omtumlad. Jag vaknar på morgonen och munnen smakar tjära, då tänker jag på att jag i alla fall har er. Men nu vet jag inte. Är ni här?

Världens 4 bästa böcker

2009-04-02T16:03:00.008+02:00

Vaknade sorgsen. Sitter nu lite vodkafull på ekgolvet omgiven hundra dammiga böcker. Det är som om ångorna av mina tonårskänslor fyllt rummet.

Några exempel.

1. Françoise Sagan, Ett moln på min himmel
Hundrafemtio kilometer i timmen i en Aston Martin genom provenceskymningen. Petit monstre, jag saknar dig.

2. Den hemliga historien, Donna Tartt
Om livet när man redan som sjuttonåring är tusen år gammal.

3. Alice i Underlandet
Fick den av mamma. Pärmarna är söndernötta, och boken delad i fem delar. "När du försvann föll jag ner i ett hål och därnere finns en galen värld som jag aldrig kommer att förstå."

4. Den allvarsamma leken
"Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga," sade modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt på sin stjälk. En sådan underlig blomma! Han såg på den och luktade på den. Och åter såg han på den med stora förvånade ögon: den var ju icke blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som ett farligt djur. Men då han vände sig om, var modern borta. "Mamma," ropade han, "var är du? Var är du, varför gömmer du dig för mig?"

5. Vadsomhelst av Jan Guillio
Fick "boken" av en pojkvän. "Du gillar ju att läsa". Alla heta förmiddagar i augusti 2004. De torra löven som rasslar på träden. Jag och Yva i våra nattlinnen på balkongen. Flämtande av skratt, sangria och hetta medan jag läser långa stycken ur "Fiendens Fiende" högt. När hösten kom försökte Yva ligga med Jan, men det är en annan historia.

Varför skriver inte fler modebloggar om böcker? Jag vet ju att ni läser.
Vilka är era bästa?

P.s. A har på sig jeans (inte trasiga) idag. Och en vit skjorta som inte doftar något. Inte ens vin. Det är nästan så att man inte bli spyfärdig av att titta på honom. D.s

No logo/No love

2009-04-01T21:59:00.004+02:00

Någon störde sig på mitt namndroppande av varumärken här. Först tänkte jag inte behaga idiotin med ett svar, men sedan ångrade jag mig. Den som kan nämna en enda modeblogg som inte fäller av sig märkesnamn vinner en resa till SOUK-Gallerian för två. Och nej, bildbloggar räknas inte. Och ja, Terry Richardson är också ett brand.

Ovan ser ni Dagens Outfit. TSUMORI CHISATO-klänning och halvny CHLOÉ-väska. Parfym hemlig.

Dagens Outfit-mysterier.

2009-03-31T17:13:00.008+02:00

Dagens Outfit: Liberty-blus (helt enkelt för att jag alltid klär ut mig till en vän Carl Larssons-figur när jag druckit för mycket plommonvin). Jackan är ett mysterium. Måste ha köpt den på fyllan. Men den är fantastisk, eller hur? Är helt säker på att den tidigare burits av någon med en ganska allvarlig sinnessjukdom.

Förresten: när vi satt där på gatan (a, lodaren och jag) kom Yva och Philip förbi.

Jag har inte sett Yva titta på mig sådär sedan hon hittade mig i badkaret med fickorna fulla av sten.

Som om hon gått rakt in i en glasvägg. Förfärad. Av någon anledning hade jag ingen lust att svara med urskuldande bästisaxelryckning. Jag bara stirrade tillbaka. Sen bort.

Socialism och shopping.

2009-03-31T16:52:00.004+02:00

(Sokaris73)

Barnvaktstjänst för odjuret igen! Bokhyllorna i lägenheten ser ut som nyplöjda åkrar. Han behöver dagsljus säger moster och tvingar mig lämna kimonolivet med honom.

Att gå i stan med en brunstig parisien känns spontant inte som världens bästa idé, men det är inte direkt mer plågsamt än att vistas i samma rum som folk som hånglar i Gina Tricot-plagg (och det gör jag ju dagligen).

Det första han vill är att prova sjok på Monki. Nej, säger jag. Men han har redan dykt in bland de bleka rutmönstren.

- Det känns som jag är i Charles Lutwidge Dodgsons huvud! skrålar han. J'aime this monkeyshop.

Provar Vibskov-kopior, köper en liten tjejtröja och stöter på den nervösa kassörskan. Jag går ut och röker cigg och plötsligt är han borta.

Hittar honom först en kvart senare, då utanför Pressbyrån där han delar trappsteg med en sliten man, un clochard, omringad av knutna Coop-påsar. De skålar i elefantöl, pratar om sossar och om Wanja. Låter folk lägga pengar i en tom lattemugg. När de får syn på mig brister de i sång och jag vet inte vem av dem som låter mest whiskeyrosslig. Efter några måttligt engagerade försök att få med honom vidare, ger jag upp. Sätter mig tungt bredvid dem med huvudet i händerna.

En skynklig penis.

2009-03-30T11:21:00.004+02:00

(Sokaris73)

Tömmer ännu en karaff. Vi har alla tappat räkningen. Numera är vi trio tristesse. Tre vålnader vid matsalsbordet, dränker köttet i portvinssås. Dränker struparna i blodigt vin. Vad är motsatsen till belleville? Bêteville. Vi är trion från Bêteville.

Moster har fått tillbaka sin strama sobra blick, även efter ett badkar vin. På andra sidan bordet sitter hon bredvid honom. Fågelbofrisyren till höger om svinryggen med ansiktslyftet. Mer vin. Mer sås. Moster börjar pratar om någon föreställning, A avbryter.

- What's the first thing to come out of a man's penis when he has sex? säger han.

Vi svarar inte. Slutar inte äta.

- The wrinkles.

Moster reser sig för att fylla på karaffen. Något säger mig att det kommer bli en lång natt.

Insekter och begravningsoutfits.

2009-03-29T16:07:00.004+02:00

Ännu mer likvakestämning än vanligt i lägenheten. Moster tar kedjerökning till en helt nivå. (Man måste vada genom Gauloises-dimma i hallen för att hämta mer vin i köket.)

Dagens Outfit: kadavervit hy, gammal teaterklänning jag fått (stulit) av Moster och bödelhuva.

Hade min älskade skalbagge om halsen tidigare, men A förstörde den för mig. Han satte sig på huk och fångade baggen i luften. Tittade på den i handflatan, fnös och släppte den med avsmak.

- Vad är det med småflickor som smyckar sig i symboler de inte vet vad betyder?

Trodde han var annorlunda, men tydligen är han bara ett simpelt Parispretto. Nu: söndagsabsint solo i sängen.

Kokainknull = Zahmlag.

2009-03-29T14:16:00.006+02:00

A lutar sig över min axel och tittar på min laptop. Lukten av Romanée Conti som ett bisvärm runt ansiktet.

- Vad gör Ollie på din desktop? Åh, nej, säg inte att du är en av alla skanditjejer vars högsta dröm är att ligga med Oliver Zahm!

Jag skakar fram håret i ansiktet som svar.

- Ett litet lands årsförbrukning av kokain avverkades den där kvällen. Det får man ge honom. Ollie. Det blir alltid bra kvällar. Som slutar i antingen orgier eller matkrig.

(Det är först senare, när A lämnat rummet, som jag hittar bilder på honom på sidan. I en gammal pappersversion ligger han naken på ett piano och spelar munspel. Han är tydligen musiker.)

- Oliver är knappast unik. Om du är ute efter att ligga med en hårig fransos med förkärlek för svartvita sexposer har jag ett fotbollslag av vänner du kan välja och vraka mellan. Du kan ta mig till exempel. Ligg med mig!

- Pass, svarar jag.

- Du kommer ångra dig. Men det är lugnt. Ingen stress. Känner på mig att jag kommer stanna här ett tag.

Igentäppta artärer.

2009-03-28T11:29:00.008+01:00

Mosters romans dog i sin säng i sömnen i 2006. (Hur kunde hon ha missat det?)

Jag häller upp en balja försenad begravningschampagne åt henne men hon tittar inte ens åt mitt håll. Det är fredagskväll. Hon stormar ur lägenheten, sveper med sig sin burgundykappa på vägen och lämnar mig som barnvakt åt sin döda älskares son:

en parisisk ångvält som valsar runt våningen och klunkar direkt ur Romanée Contin. Pillar på bokryggarna och skrockar för sig själv. Kommenterar mina kläder. Sluddrar. Bläddrar genom kapporna i tamburen. Drar fingrarna genom sina svettiga lockar och spiller rödvin på jeansen.

- Han verkar ju helt sjuk, säger Yva på telefonen.

Han sveper förbi mig i hallen. Säger Salut. På huvudet har han en av Mosters Ascot-hattar, under armen ett fotoalbum. Äntligen händer det något bra.

- Du borde gå därifrån, säger Yva i luren. Vi går ut och dricker Mai Tais, kom igen. Träffar lite normala människor.

(Normala människor? I Stockholm?)

Jag hör ljudet av en ny Conti som öppnas bakom mig.

- Nej, det är lugnt, säger jag. Jag stannar hellre här.

Den bästa dagen.

2009-03-27T18:28:00.009+01:00

Fantastisk dag. Moster som en stressad greyhound.

- När kommer han? Mitt hjärta, jag kan inte vänta längre!

Och sen ringklockan som stannar tiden.

Hennes läppar nymålade för hundrade gången. Hon står där och förbereder sig innan hon öppnar dörren. Hyn porslinsblank.

Hon öppnar dörren och det är inte han.

Ett buskigt ansikte - hår som blir till skägg och tvärtom - en sliten trench och cigaretthål i skjortan. Det är inte den bredaxlade gråspruckne älskaren hon drömt om varje natt sen den där sommaren. (När han står där och ser ung och sliten ut i dörrkarmen, vet vi inte att det är hans son.)

- V, I pressume? säger han och mosters ansikte är en bröllopstårta som smälter.

Han kysser henne på både kinderna.
Hon darrar, läppstiftet försvinner in i ett tunt sträck.

Sedan är det som om han föser bort istapparna i tamburen: han lyfter på mosters Franck Sorbier-klänning, som hon på något mirakulöst sätt kommit i utan att tyget spruckit. (Eventuellt för att hon inte ätit någonting sedan hon fick reda på att A skulle komma.)

Han lyfter på klänningstyget och säger "Peekaboo!" på slaskig franskengelska.

Det finns inget jag kan göra förutom att skratta rakt ut.

Den ovarsamma leken.

2009-03-26T14:43:00.000+01:00

(Marie Taillefer)

Numera går sonaten på tomgång dygnet runt. Det har inte gått för långt, men det har gått långt. Så jag söker upp moster. Hon ligger raklång med huvudet i en kamelia och vinet i en djärv vinkel i kristallglaset.

- Är du ok? undrar jag försiktigt. Moster sätter sig upp. Håret har lossnat ur svinryggen och slingor singlar sig i serpentiner runt den vetevita hyn.

Sedan berättar hon - hasplande - och allt gammalt rödvinssvammel faller på plats. Hon spiller historien om A och sommaren med honom. En svettig sexsommar på den franska landsbygden anno sent åttiotal. Om en förälskelse så giftig att den lämnade handleder i trasor och resten av livet i obetydlighet. En ung kind mot ett skäggigt bröst. Sedan hjärtan i sönderslitna spillror och hundra år av ensamhet.

Ikväll kommer han.

Kan inte låta bli att stirra kallt på moster i de rödvinsrandiga läpparna. Med ögon draperade i olustrynkor. Kindvalv stämplade med mascara. Kanske bäst att hålla henne undan speglarna tills han kommer. For personal amusement.

Rök utan eld.

2009-03-26T10:13:00.001+01:00

Jag är orolig för moster. Hela hallen var fylld av rök imorse. Trodde det var en brand, men det var cigg. Avlägsnade mig snabbt. På gatan stirrade folk hålögt på mig och mitt nattgamla smink. På mina bröstvårtor när kappan fladdrade upp i vinden.

Dagens Outfit: så mycket nakenhet som ryms under tyg som möjligt. Klänningen får vikariera som skugga över mjölkvit hy, födelsemärken och bröst.

Plommonvin i takeawaymuggen som räddning.

Kamelior i Köpenhamn.

2009-03-25T17:09:00.003+01:00

Dagens Outift. Eller snarare Gårdagens. Var i Köpenhamn ett halvt dygn, gick på opera och växte fast i en hotellbar med ett fast flöde DRC i halsen. Hår i ansiktet. Blöta YSL-läppar och fickorna fulla av snö. På kroppen påslakansmjuk överdel från Tsumori Chisato (ss09), pressvikta Moschino-byxor och trygg åttiotalskavaj från Jil Sander.

Utmanade mina halvnya Pierre Hardy-klackar med en diet endast på kullersten. De små rivsåren på klackspetsarna kommer befästa minnet av rå vår i Köpenhamn, orossvulst i halsen och dimmig fylla. Dagens höjdpunkt var när jag hittade några kamelior på Port Nouveau. Skickade dem till mina favoritbloggare.

Dildodrömmar och sekretsiden.

2009-03-24T17:05:00.004+01:00

(Anaïs Nin)

Det som fungerar bäst är tunt vildsiden. Som världens sköraste hinna mellan kön och fingertopp. Det är egentligen det enda som fungerar. Det är mitt Decameron. Problemet är fläcken efteråt. När jag sitter på Riche med den mörka kratern framför låren och folk frågar. Folk frågar och hanterat inte mitt svar.

Det är könssaft. Intorkat. Inte urin.

Gick inom en erotikkiosk på vägen hem från skolan. Strök fingertopparna längs dildoryggarna och letade inspiration bland Mystic Treasure Toy Kits och hundra nyanser av kroppsfärg och massageljus och Black Mampa buttplugs. Men allting är så groteskt gulligt, så poserande.

Gick hem tomhänt. Funderade på rakschabloner för att överraska Carl med ett "Fuck You" i könshår, men, no. Smekte mig med vildsiden som tunt skikt mellan fingrar och kön. Som andra alla andra dagar.

A funeral at the end of the world.

2009-03-23T09:49:00.006+01:00

Idag köpte jag en hel famn begravningsblommor. Kände mig som levande död. Eller som Clarissa Vaughn. Minns inte helt.

Moster var uppe när jag vaknade imorse. Vet inte om hon ens gick och la sig igår. Hon tittade dimmigt på mig och bjöd på sockerlagsbaserad dryck i ett ärvt kristallglas. (Hur länge kan det här fortsätta?) Det börjar mer och mer kännas som om jag spelar en roll i en film. En överambitiös independentfilm som buas ut på filmfestivaler. Vet inte hur det blev såhär.

Är i skolan nu och sitter alldeles för långt fram. Allas blickar laserbränner mig i nacken. Yva ligger med huvudet mot bordet, håller på att somna och om jag ska vara ärlig är jag inte het säker på om jag själv är vaken.

Liv i pseudonym.

2009-03-22T19:47:00.004+01:00

Barbara Vidal.

Någon frågade hur mycket jag det är i det jag skriver. Jag förstår inte frågan. Den verkar grunda sig i att det skulle finnas något som inte är "jag" i min text. Som om jag spökbloggar för något hemligt alterego, alternativt skriver fiktion. Tänkte att det kanske är läge att klargöra en sak: jag är inte tjejen som skrev noveller på högstadiet. Jag gillar inte att "skriva" för att skriva. Jag skriver inte fiktion. Min fantasi är helt enkelt inte ett spektrum. Jag är 7 år going on 100. Jag skriver inte: jag spyr. Det ni doftar är galla. Inte någon condamné drömnovell.

Last day on earth.

2009-03-22T19:02:00.002+01:00

Min tunga är så misshandlat trött att varje rieslingsklunk svider som gift. Jag fortsätter plikttroget ändå. Det är trots allt söndag. Sista dagen på jorden. Horisontal och övermannad.

Det finns ingenting jag önskar mig. Inte för att jag är särskilt nöjd med mitt tillstånd av halvnakenhet i duntäckesbad - hår i trasor, smala läppar i sprickor - men jag kan helt enkelt inte visualisera ett enda alternativ.

Flickan med svavellungorna.

2009-03-21T20:30:00.004+01:00

Mikhail Wassmer

Tänder en cigg. Låter röken röra sig i infraserpentiner över överkastet. Vilar cigaretten i askfatet på nattduksbordet och upptäcker den förra, som jag glömt röka, som långsamt förvandlas till aska.

Ärligt: är det möjligt att känna sig ensam samtidigt som man screenar sin bästa väns samtal?

Träffade Carls mamma på Birger J-gatan idag. Jag hade köpt en rävbild, hon hade famnen full av blommor. Hon kysste mig på kinden men förfärades tydligen av hur jag såg ut. Nakna ben under Prada-kappan, ljusblå anklar i jodphursen. Hon visste ju inte att jag varit tvungen att fly i panik från mosters kärleksskri. Och precis druckit tio helveteskoppar från 7 eleven bara för att kunna titta på Lolita.

Granatäpplet eller döden.

2009-03-21T16:59:00.004+01:00

En parantes:

Jag förstår inte folk som strävar efter att förlänga sina liv. Folk som äter granatäpplen för att leva längre. Jag äter granatäpplen för att det passar bra ihop med min sprit.

Trösten med att leva är väl att man någon gång ska få dö? Non?

Tyll och tegretol.

2009-03-21T11:05:00.004+01:00

Idag har moster nämnt A 73 gånger. Hon pratar osammanhängande på franska och får lägenheten att kännas mer som en korridor på Bedlam än en lägenhet på Östermalm.

Hennes plötsliga livslust, hennes champagnesprutande stämningsklimax, får mig att lägga märke till min egen hopplöshet. Det finns ingen i världen som skulle få mig att avbryta en rörelse med att föra händerna till hjärtat som om det plötsligt skulle sluta slå. Det finns ingen som skulle få mig att sjunga med i sonater. Det finns ingen.

Åt trillingar i tegretol till frukost, med öronproppar för att slippa sonaten (och mosters franska sluddrande).

Dagens Outfit är en evighet i tyllfållar. En klänning för bra för Stockholmsluft.

Mode du Jour.

2009-03-20T12:12:00.005+01:00

Lisa är en havsbris över staden idag.

Hon öppnade en glipa till sin morgonprocess och jag vill se mer. Hos fler. Garderobssafari. Sengångardraperingar. Sidensorg och stressstass. Omlottorgie under dålig belysning. Morgonsveper ni in er i sorg eller våreufori?

(Intimitet är det viktigaste i en modeblogg. Saknas ett utfläkt hjärta, spyr jag hellre upp min högra lunga än läser den.)

Imorse stod jag helt förstelnad med zombieblick innan jag valde den dammiga sidenklänningen. Skulle kanske behövt Lisas fast forward fashion moment då. (Eller en dubbel morgoncognac utan is)

Dagens Outift-rörelsen är det bästa som hänt modesverige.

Nuns and ammunition.

2009-03-20T11:53:00.004+01:00

Dagens Outfit

Det bästa med klänningen är att sidenytan känns alldeles matt, som om den levt ett helt hårt liv och lystern försvann någonstans på vägen. Men, as a matter of fact, klänningen är inte ens gammal. Den har inte levt alls. Inte än i alla fall. Klänningen var mitt enda köp i januari. Det är en boxfresh nostalgitripp signerad Nicholas Ghesquières.

Moster vill att jag ska spara den till A kommer, antagligen för att den är hög i halsen och får mig se ut som en liten nunneflicka. Men jag tänker inte spara den. Den får hänga med på fransklektionen.

Blodtörstiga bloggläsare.

2009-03-20T10:07:00.005+01:00

Önskade att det var glitterrester och inte ögongrus som limmat ihop mina ögonlock när jag vakande imorse. Det var intorkat slem - omöjligt att romantisera - men jag upptäckte det åtminstone i en liten ärvd handspegel och inte i en goodiebagspegel från Max Factor. Det är små saker jag förlitar humöret på.

Humöret. Moster är så glad, jag är obekväm, ovan, med att se henne såhär. Hon sprutar ur sig ord, provar alla klänningar hon inte längre kommer i, röker lyckligt i fönstret och följer förbipasserande med blicken. Provar mammas klänningar som hon inte häller kommer i.

Det är fredag och fredagar betyder trasig magsäck och hemmets renaste bomull som kompensation för allt det smutsiga (i mitt liv, i Stockholm). Att skriva här är lite som att droppa blod till en hord svultna vargar. Jag står på Colosseum, ni är blodtörstiga misshandlade djur under mig, ni bara väntar på att få punktera min hud med skalpellskarpa tänder.

Men vi fortsätter. Dripp dropp. Day out. Day in. Ni får Dagens Outfit om en sekund.

Farewell Chanel.

2009-03-19T14:34:00.006+01:00

Jag älskar att ni skickar mig era historier, även om jag stundtals kan tycka att det är märkligt att Chanel har så manisk dragningskraft på (de flesta av) er. Till den grad att väskans smutsiga förflutna inte har betydelse. Men ni är väl som mig - hittar något tillfredsställande i morbida minnen. Vill jag tro i alla fall. Eventuellt är ni bara logofreaks som drömmer i dubbel-C på nätterna.

Den 7 april bestämmer jag vem som ska få väskan. Då är det slutgrubblat. Då har väskan bränt klart på mitt nattduksbord. Har ni något mer att säga, säg det innan dess. Jag tycker trots allt om att läsa era tankar, även om jag inte alltid förstår dem.

Hon var inte död.

2009-03-19T09:00:00.006+01:00

Igår morse vaknade jag för en gångs skull inte av att rummets kväljande kroppsdofter (svett! daiquiri! aqcua di parma! granatäpple!), eller ens av Carls svall i min mun.

Moster slog upp dörren och gav mig ett nästan onyktert muntert leende. Utan att ens höja ögonbrynen åt de halvnakna kropparna i min säng (eller åt kattkraniet i spritflaskan i fönstret för den delen) gick hon fram till mig och la torra händer med nymålade körsbärsnaglar på mina axlar.

- A kommer!

Det var andra gången någonsin jag kunnat spåra någon sorts eufori i hennes ansikte. Den första gången var när Manolo sjönk på knä framför henne på fest, bad om att få signera hennes högra sandalett, kysste hennes ankel och sa att människor som henne gav hans liv mening. Det var länge sen, men jag minns att det var ungefär samma oförmögenhet att tygla sin uppskattning, samma brand i kinderna.

Hon är tillbaka nu. Matsalen och biblioteket är tapetserade med nya klänningar. Kimonoklänningar och elefantgrå sidentyger syns i klädpåsgapen längs bokhyllorna. En frasig Balenciaga-klänning böljar sig över soffan. Så mycket nyköpt har nog aldrig vistats i lägenheten samtidigt.

Hon bjuder på vin till frukost och pratar osammanhängande om A, på samma sätt som hon brukar göra de få gånger vi mötts i en rödvinsfylla. Alla hennes goda minnen personifierade ska komma på besök. Hon zickzackar luggen längs pekfingret som en skolflicka fångad i nyförälskelse.

Vet inte varför, men hennes fläktade lycka oroar mig. Hennes hålögda blick passar inte med Cheshire-leendet. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är det här de kallar lugnet före stormen.

Och det säger jag inte bara för att jag är en missunsam dålig människa.

Dödad av en blå himmel.

2009-03-18T15:19:00.002+01:00

Igår rökte vi herbe på taket, som i en ungdomsfilm från nittiotalet. Fast utan de trasiga jeansen såklart. (Inga jeans överhuvudtaget)

Alla pratar om solen. Hela internet håller på att växa igen av alla genant utfläkta vårkänslor. Det gör mig mycket illa till mods. Kollektivt gott humör är bara obehagligt. Som bäddat för ett Black Swan scenario. (Mitt liv är ett Black Swan scenario)

Hemingway och helvetet

2009-03-17T19:46:00.004+01:00

Philip bjuder på daiquiris hemma hos sig. Jag sitter djupt i en fluffig matta, vinglar glaset mellan två fingrar. Daiquirisen är bara ett av bevisen på att han ser sig själv som en modern Hemingway. En av hans värsta egenskaper.

Jag har inte berättat om honom tidigare va? Inte för att det finns så mycket att säga. Han har trubbig näsa, blir fruktansvärt bra på bild (därför undviker jag att fotografera honom, är obekväm med att han plötsligt blir snygg tolkad av en kameralins). Han är för Yva vad Carl är för mig. Ingenting! vill jag skrika, men det är kanske inte helt sant. Carl är ju trots allt en riktigt bra restaurangbeställare. Jag kan gå till ladies och återvända till ett mästerverk på en tallrik.

Men tillbaka till Philip. Han har lockigt hår som C, men ett mer sobert, ljust svall. Han fick det inte av sin mamma, Sveriges Anjelica Houston. Hennes är spikrakt och auberginesvart (och så vackert att man verkligen måste bita sig i underläppen av begär).

Philip tror precis som Carl att han är exklusiv svensk innehavare av ett "modefacit". Pratar om Thom (eller Duckie) Browne mellan daiquiriklunkarna och har overkligt mycket Brooks Brothers sedan innan sekelskiftet (förra sekelskiftet alltså) i sin garderob. Men han är ändå alldeles för bra kompis med Johnny Johansson för att man ska kunna ta något han säger om mode på allvar.

Post Scriptum, sammanfattning: jag hade hellre lyssnat på Reinfeldt prata om aborter på partiledardebatten på TV.

wear lipstick in private

2009-03-17T14:23:00.003+01:00

Dagens Outfit: solförakt

Hundraårig blus och gammal Prada-kjol.

Trivs väldigt bra i en hydda av spets. Klarar ni av spetsen trots höstens kedjeöverdoser?

en blondin i sängen

2009-03-17T09:13:00.007+01:00

Mikhail Wassmer.

Yvas perfekta kajalstreck hade förvandlats bromsstreck post bilolycka när vi vaknade imorse.

Hon och jag är lika långa, men ändå känns hon väldigt mycket mindre än mig. Det kanske är det blonda fågelboet som uppstår efter en halvtimme intrasslad i lakanen. Håret blir stort och yvigt och Yva liten.

Jag drömde om mammas svarta klänning hela natten. Är det vanligt att plagg spökar för en? Mer naturligt skulle det väl vara om det var mamma själv som satt i sängkanten och tittade vakande över mig. Fantomvakade. Inte hennes tomma svarta sidenklänning.

När jag vaknat och försiktigt puttat bort Yva från min kropp, gick jag till mosters sovrum för att se om hon råkat glömma låsa Garderoben, för att titta på klänningen. Det hade hon inte. (Vad trodde jag?)

Vad drömde ni om?

Ditt ansikte i spillror.

2009-03-16T18:24:00.004+01:00

Gillar ni tanken på att bära slöja? Tanken surrar i mitt huvud. Slöjan, som en tunn skugga över ansiktet. Som gör varje leende hemligt.

I allmänhet är jag förtjust i bröllopssymboler ur sitt sammanhang, till exempel i regnig Stockholmsmisär. Ett klänningssläp genom Vasastanlera. Sönderslitna strumpeband i trasor på Riche.

Men nu är det slöjan jag tänker mest på. Jag önskar mig den som socialt accpeterad accessoar. Inte för att jag personligen bryr mig så våldsamt mycket om social acceptans, men jag skulle hjärtligt gärna vilja se den på andra än mig själv. På människor i stadsbilden. På människor som kommer tumlande mot mig på Strandvägen. Med skira skuggor över ansiktena.

(Eventuellt beror det här på att jag bara sett fula folk idag och att jag bara har lust att täcka över deras ansikten. Eventuellt.)

My heart is not where my home is

2009-03-16T17:49:00.002+01:00

Lämnade alla lampor tända när jag gick till skolan i förmiddags. För att det inte skulle kännas ensamt när jag kom hem igen. Men det gjorde det ändå såklart. Det är inget några lampskärmsdämpade watt kan göra något åt.

Döda elevers sällskap.

2009-03-16T14:48:00.000+01:00

Har varit i exil på mitt rum hela helgen, inte ätit något som inte innehåller en stor mängd socker. Jag har till och med druckit upp den sista julaftonslikören som låg gömd bakom ett dammigt ex av Madame Curie. Nu är jag i skolan. Sitter nära fönstret.

Fortfarande försvunnen.

2009-03-16T10:00:00.004+01:00

När jag vaknade hade inte morgonen hunnit ikapp. Hela lägenheten i eftersläntrande nattdunkel. Gick barfota genom lägenheten för att se om hon återvänt. I biblioteket hetsbultade Cogsworthsklockans slag som en gammal kvinnas hjärta. Mina ögon fortfarande fulla av sömn. (Blandat med intorkat ögonfransklister. Det var en lång natt igår.)

Stod stilla och blinkade tills alla siluetter förvandlas till möbler. Hon är fortfarande borta.

Om någon ser en stram kvinna i fyrtioårsåldern som snubblar runt helklädd i Givenchy (innan Tisci-tiden såklart), med något kallt i blicken - ring mig. (eller adda mig på facebook!)

Dränk mig i DRC.

2009-03-15T13:35:00.005+01:00

Är i koma. Hatar lördagar, söndagar också. Be back soon. Nu: äta konjakinkokta körsbär i sängen. Klippa av alla kommunikationsmöjligheter med liten silversax. Drömma om att leva i land där människor som Rosing eller Reinfeldt istället för att vara med i TV frystes fast i isen för att i eviga tider sona sina brott mot mina ögon.

Dricka mig till döds.

2009-03-13T17:53:00.004+01:00

dagens outfit: gammal missoni, wolfords 30 denier (en djup gäspning)

Vet inte om det är röken i lungorna eller all 65%:ig nässeldricka, men just nu kommer jag inte på en enda sak jag gjort i mitt liv som betytt något. Jag sitter och slumpar fram ord i Ionescos "Le Solitaire", för att göra det värre, och det hjälper.

Det snöade slarvigt snabbt i ansiktet och jag gav upp. Lät flingorna bli till lera på mina ögonfransar och slaskigt rinna ner för kindkurvorna.

Jag screenar stackars Yva på svartabäret. Känner bara hat för fredagar. Det finns knappt en gata att fly till för endast kullerstenssällskap. Behövs det en dödlig cyklon för att få en människofri gata? Gå och lägg er Stockholm. There's nothing out there for you.

Fyra glas till, sen svarar jag Yva och sveper mig till baren och ansluter till deras självförakt bland alla andra spöken. Det finns ju trots allt en charm med att slippa hälla upp sin egen alkohol.

Chanel-väsk-hysteri

2009-03-12T19:31:00.010+01:00

vad händer? Har bara haft bloggen i några veckor och redan får jag högar med mejl. Varje dag. Tyvärr har jag inte tid att svara på alla era mejl (har lovat mig själv att försöka vara full mycket oftare i år- även dagtid.)
Men kan i alla fall säga att jag ska försöka reda ut er era Chaneldrömmar så fort jag hinner. Typ imorgon. Ja. Imorgon bestämmer jag vem som tar över datumförbannelsen, vem som får armarna fulla av logolove.

* Lägenheten är så tom. Svårt att förklara. Hur kan 14 rum vara tommare än ett?
* VAR ÄR MOSTER? Vad kommer att hända? Jag är rädd!
Mer plommonvin.
* Önskar att jag var Sophie! Tänk så underbart att leva utan att någonsin känna skuggan av ett tvivel om att inte finns ett problem som inte kan lösas med en ny käck färg på din trenchcoat!

wine pon me

2009-03-12T16:39:00.006+01:00

dagens outfit: klänning Cushnie et Ochs. inget mer.

jag hör den där mördande sonaten igen, hon måste alltså ha återvänt. moster. tur. Jag springer nästan ut i hallen bara för att inse att...NEJ...jag måste hallucinerat. Tillbaka till mitt rum och fyra liter vin och saltvattenschoklad. Behöver inte lämna fortet på timmar.

Var ÄR hon. Det är faktiskt irriterande. Kommer på mig själv med att längta efter ännu en stel flyktig mening med henne när vi passerar varandra i hallen.
Fan.

Det är märkligt ändå; det var inte länge sen vi satt tillsammans, drack ett av hennes nyupptäckta favoritdessertvin i biblioteket, pratade om cy twombly och paraplyer.

Dressed to depress

2009-03-12T15:57:00.005+01:00

Vem är jag? Folk verkar besatta av att veta. Letar i skolkataloger och kontokortskataloger.*

Ett tips: min moster är kanske inte min moster och min lägenhet är kanske inte min lägenhet.

Den lilla skärva av överklass som jag tillhör vet vem den lilla flickan är. De har städat bort mig efter alltför många benzo-och-portvinskvällar på Nedre Manilla för att inte veta. De har skvallrat och planerat och stöttat och till slut accepterat mig som de lärt sig acceptera missfärgningarna i sin Mouton Rothschild. Men det betyder inte att de skulle uppskatta mina berättelser spreds till "allmänheten" (sägs med samma tonfall som man håller soppåsen mellan tummen och pekfingret)

Så jag förklär mig med vackra slöjor av ord och hoppas som alla er andra att någon ska komma och slita bort slöjorna. Se mig i ögonen och kyssa de bleka ärren efter rakbladen.

(Den vackraste gissningen är att jag skulle vara H.K.H. Hertiginnan av Hälsingland. Er tro på hur gucci-prinsessan skulle sätta sig ned och för egen hand foga ihop bokstäver till ord och ord till meningar gör mig varm, men nej, hon är inte jag.)

Moster försvunnen!

2009-03-12T12:30:00.006+01:00

Var är hon? Först beter hon sig som en galning två dagar i rad. Sitter i timmar framför spegeln. Provar 100-tals klänningar ur garderoben.
* Sedan: försvunnen.
* Jag: full (plommonvinet).
* Något kommer att hända. Jag känner det på mig. VAR ÄR HON?

gråta hjärtat ur kroppen etc

2009-03-12T00:54:00.002+01:00

Jag skulle ha lyssnat på min instinkt och stannat hemma med grès. Varför kan jag inte fatta några beslut själv?

ute var obarmhärtigt. tunnelseende för att överleva. därför hemma tio i ett, ensam. skickade sms till de andra på dansgolvet: nu går jag. sen gick jag. hela vägen hem. inte så långt, men mörkt.

behöver somna till en film som simulerar någon form av känslor. en film som får mig att flämtgråta och snörvla ner mina bomullssärmar. en film som får mig att blanda ihop mina egna känslor med karaktärernas. varför har det inte gjorts något bra sedan Gasljus?

bernadotte bondage.

2009-03-11T17:25:00.006+01:00

- den är fin! ta den! ropar han till mig som provar en klänning i andra sidan av rummet.

Han sitter vid fönstret och med en liten centimeter Congac kvar i sitt glas som han gungar i högerhanden. Han är så gullig när han försöker leka "vuxen". Som en liten robot ungefär.

Det sorgliga är att jag ju inte ens hör vad han säger längre. Ja kanske ibland när jag inte kan låta bli att skratta åt hans försök att leka vuxen, och säga vuxna saker. (Eller att klä ut sig i gubbkläder från Comme des Garçons, röka cigarr och dricka Cognac (som jag vet att han inte kan skilja från Whiskey).

Till och med när vi knullar brukar jag tänka på annat. (Jag menar inte att sexet är dåligt. Det kan vara riktigt avslappnande att ha honom guppande ovanpå mig). Istället koncentrerar jag mig på det viktiga. På hur jag badar i vildsiden, skapad från kokongerna från tusen små fjärilar. kokonger som de lämnade bakom sig innan de flög iväg. .

min velighet har inte med fin- eller fulhet att göra. jag försöker bara bestämma mig om jag verkligen vill låta madame grès vistas i champagnemisären hos Döden på Hörnan, som är vårt nästa stopp. antagligen inte.

Om Självmord, part two

2009-03-11T12:22:00.006+01:00

Efteråt i natt undermitt täcke fortsatte jag fundera lite över fördelarna med att vara död. De var faktiskt fler än jag först trott men jag ska inte trötta er med en uppräkning utan bara nämna en i mängden:

Likvakan! (okej jag vet inte om det heter så nuförtiden men ändå).
Jag föreställer mig en söndag tidigt i mars. Floragatan vit av nyfallen snö. Det är alldeles tyst när svartklädda människor sakta rör sig genom snön och in genom de stora ekportarna. Ett sorgset mummel fyller fyller trappuppgången.

Inne i våningen är det varmt och allt badar i ett gulaktigt ljus. Överallt levande ljus. I kakelugnarna flammar björkveden. Någonstans innifrån hörs skalorna från en liten kamnmarorkester som repeterar bachs fugor eller något.
Kistan står mitt lägenheten. Utsidan lacksvart som en Steinwayflygel. Stoppningen krämvit och i mitten ligger jag- blekare än snövit. Bara en svag rodnad på läpparna och runt mig och upp ur kistan flödar min Balenciaga klänning. Så vacker är jag att människorna som kommit för kaffet och de senaste skvallret om Madeleine stelnar till medan ögonen oväntat fylls av tårar. Kvinnorna gråter öppet medan de unga männen skruvar på sig för att dölja sina bultande stånd medan de funderar över vad som gäller (juridiskt) för att ha sex med lik.
(Nekrofili heter det för den intresserade- och är för övrigt en ganska bra sammanfattning av som sker i de flesta lägenheter runt Stureplan en fredagkväll)

Jaja, vaknade och värmde mosters egenimporterade plommonvin lite på spisen och hällde det i gårdagens 7elevenkaffemugg och gick till skolan. vi får nämligen dricka kaffe på lektionerna, så det är alltså en fullständig personlig seger.

En kniv i mitt hjärta

2009-03-11T09:56:00.006+01:00

Min mamma älskade Chanel. Svarta filmstjärneklänningar, små datumväskor. Fortfarande får jag tårar i ögonen av femtio- och sextiotalsbilder. Solblekta fotografier av Grace Kellys rygg. Kan inte längre blunda för det mord på märket som pågått i flera år och gjort det till "favoritbrandet" för skränande Täbykids. Lagerfeld släckte lågan. Gjorde guldkedjeväskorna till H&M på alla vintagetjejers axlar. Droppen var när jag såg nya "solglasögonkollektionen". 20 plastglasögon made-in-Taiwan.

Med sorg i hjärtat kommer jag att skänka bort alla mina Chanelgrejer. Jag börjar med en av de finaste. En väska som jag vet att ägarinnan bar kvällen för sin tablettöverdos.

Har Chanel ännu inte krossat ditt hjärta, motivera varför det lilla livet ska bli ditt i kommentarerna.

Fakta
En klassisk 2.55-väska från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, äkta guld.

Fungerande Pistol Utlottas

2009-03-10T22:52:00.012+01:00

Har för mig att min lärare berättade att det var "fel" att döda och så. (påmindes senast idag av DN). Men det måste väl bero på HUR man dödar? För några dagar sedan hittade jag en liten sak i mosters gömmor som gjorde mig alldeles varm, och som jag tror de flesta skulle hålla med om att det vore ett riktigt fashionstatement att bli skjuten med. Såvitt jag förstår är det en fullt fungerande liten pistol som någon mycket chick gammelmormor till oss en gång i tiden haft i handväskan eller strumpebandet.

För alla er som tröttnat på att delta i lotterier om Redken Shampoo och Agent Provokateurunderkläder. Nu har ni chansen i att vara med i en riktig tävling. (överkurs: notera boken under pistolen)
Pistolen är av metall (eh). Den har två pipor. Jag har några patroner med kulor också. Jag är inte säker på att den fungerar, men jag TROR det, även om den är lite gammal. Beskriv bara personen ni skulle vilja döda ( men inga namn plz)

don't be a square; be a perfect square.

2009-03-10T21:53:00.001+01:00

Slicka mig som socker

2009-03-10T20:43:00.008+01:00

Har börjat dricka 7elevenkaffe. Skäms inte ens. Det är ju inte kaffet, utan hon. På andra sidan disken. Tunn som en blyertspenna. Tjock svart lugg över ögonen. En gång såg jag henne sticka en av sina svarta naglar i ansiktet på en enorm motorcykelsnubbe som höll på att skrika åt sin tjej. Killen såg livrädd ut och försvann snabbt ur butiken. Sedan dess har jag fantiserat om henne varje natt. Jag kallar henne Lolita och drömmer att hon bor i en liten vindskupa någonstans på Söder där hon sitter på nätterna och röker prince och skriver böcker (jag har sett henne läsa tjocka ryska (?) böcker flera gånger.

Så nu köper jag sju söta koppar varje dag och drömmer om att ett av hennes långa mörka lössläppta hårstrån ska landa i min kopp. Jag vill slicka i mig hennes dna.

coke & wet

2009-03-09T21:30:00.003+01:00

8 marcé 2009

har lite svårt för nykterhet i vänners sällskap den här veckan. det betyder en smyghalsad flaska blodigt vin innan c, p och y kommer hit, trots att vi redan planerat att stoppa huvudet i molnen. inandas snöstormar.

bitch please

2009-03-09T20:15:00.006+01:00

läser jag ett enda style.com-citat till kommer jag bjuda er alla till en "pressträff" och bränna ner hela lokalen. sarah mower är inte gud. det är ok att gilla margielas höst även om hon inte gör det. ganska säker på att ni inte skulle märkt avsaknaden av koncept om inte miss mower pekat ut det för er.

jag sitter i min säng och sjunker djupare, djupare, för varje likadan bevakningspost jag läser om paris fw. älskar modebloggsverige - tycker att det är fantastiskt med så många som vill lägga sin tid på att prata om mode - men - menmenmen - tycker ingen att det är genant att alltid prata om samma saker? om ni alla gillar minimarkets skor, förstår ni inte att det måste vara något förtvivlat sjukt med era fullständigt identiska referensramar? something's rotten? nu blir balmainpassionen balmainbash. everything's forgotten. hotspot skriver om haider ackermann som nya hypen. tillåt mig fråga varför. för att han figurerat på style.coms första sida?

en enda liten sak till: är det ingen som tycker att det är lite märkligt att vräka ur sig den ena modevisningsrecensionen efter den andra, sekunder efter att bilderna hamnat online? är det ingen som tycker att de behöver lite tid? ingen som tycker att det är lite privat? att ordspy ut sin åsikt om cdg:s senaste vår är ungefär som att prata om vilken foundation man använder. privacy, svp.

Överklass och smaken av sperma

2009-03-09T20:08:00.005+01:00

Får ofta frågor om vad som skiljer överklassen från er andra. Det är inte så lätt att svara på. Mest för att folk i allmänhet sällan stött på den verkliga överklassen utan tror att den har något gemensamt med de skränande Batistiniklädda mäklarna från Täby som står och vrålar på Sturehof.
Några små tips:
* Om det hänger en oljemålning hemma föreställer den en farfarsfar som var Häradshövding
* Det heter inte "lägenhet" utan "våning" (Sommarstuga heter "gård")
* Man tittar sig inte i spegeln när andra ser.
* Man spenderar minst en femtedel av året i ordet som börjar på "St" (St Anton St Morits St Tropez och så vidare)
* Man kan spy av ångest, men man gör det i matchande underkläder.

Väntar på alsacen i frysen. Är jag den enda som tycker att alsace är det perfekta vinet till sperma? Oh god is truly in the details.

// The european nobility. Seems nowdays everyone wants to join our little club. Some guidelines: spend at least one fifth of each year in a place beginning with "St" (At Anton, St Tropez) and if you are vomiting from panicanxiety, do it in matching underwear.

didn't know the hookers were lesbians

2009-03-09T19:07:00.007+01:00

9 marché 2009

Sommaren då jag och YVA bodde i sommartomma lägenheter i paris och försökte ligga med franska fotbollsspelare utan att vara sådana som ligger med franska skådespelare (vi var unga). det gick bra.

efter två veckor fick jag honom i junya och han pillade ur sina flätor. jag ljög om min ålder när veckotidningar fångade oss på bild. (hade mkt smink så det var lugnt). brukade ta sexnärbilder på våra svartvita kroppar i kollageform, förstora upp dem till oigenkännelighet och sedan skicka dem till släktingarna vi lånade lägenheterna av. youth.

// Youth. Trying to fuck french soccerplayers. Mailing of proportion b/w snapshots of our genitalias to the aunts who lended us our our C-D Elyséeflats.

darker than a shadow

2009-03-08T21:26:00.003+01:00

8 marche 2009

frågan är bara: bli så full att jag inte längre hör mosterns musik genom väggarna, eller bli så hög att jag inte längre hör min mosters musik genom väggarna plus att min mullbärssiden börjar dansa i luften ?

?

ivy ivy ivy

2009-03-07T19:50:00.005+01:00

8 marche 2009

for the record: carl har fylliga läppar och hatar jeans. skulle han extraknäcka som clown skulle han inte behöva bära peruk. han låter som en yogakvinna när han knullar.

carl har fått tag i Dior Homme-byxorna nu. kris van assches mästerverk från förra våren. från midjan i perfekt tung banankurva mot golvet. jag nämnde dem i ett samlag än gång. han blev arg och sa att jag var sjuk i huvudet men det verkar som han kommit över det nu.

för där står han lutad mot elementet, röker presentcigg (gauloises) och känner sig så fin i sina assche.

// My boyfriend. Dressed in Kris Van Assches he sounds like a yogi when fucking.

Sex with birds

2009-03-07T18:51:00.003+01:00

* I mörkret utanför faller nysnön. Rummet är mörkt, nästan svart. Jag står naken vid fönstret.
* Mina läppar är röda, och jag är röd innuti av blod och rödvin. Allt snurrar.

Carl tjatar och jag tänker: om jag nödvändigtvis MÅSTE ha sex med dig den här kvällen också kan du väl åtminstone ge mig en
FÅGEL över håret.

never face to face

2009-03-05T20:03:00.006+01:00

smygbloggar från mobilen på en hög stol i äggformade baren. mina vänner vet inte att jag bloggar. överhuvudtaget. de sitter här bredvid, fördjupade i sina DRC:s. på rad.

det är bättre om de inte vet. hur mycket journal intime blir det om man inte får vara intim? om man inte får berätta om sin kompis tusende klädköp helt enligt fantastic mans stilregler? om hans sexläten?

the bliss of transparency

2009-03-05T08:58:00.003+01:00

dagens outfit: eskapism (det vanliga)

transparens från dries van noten. tvåfärgade strumpbyxor wolford.

i mosters garderob finns en handstickad cardin-cardi med signatur i nacken som skulle vara så fin som fodral till genomskinligheten i dries-slippen. den var mammas. moster har den bokstavligen inlåst och tror inte mig när jag säger att den skulle förändra mitt liv.

vad ska man ha handstickade cardin-cardies till om man inte får sila fibrerna mellan fingrarna?

ibland blir jag så säker på att hon bara vill mig ont.

and the morning after part 100

2009-03-05T08:50:00.002+01:00

5 marche 2009

utåtandetag i alkoånga, inåtandetag med mättade parfymstänk. inomhusluften har blivit uppvärmd av de första morgonstrålarna vars kindtryckningar mot fönstret ihop med den avdunstande kroppstemperaturen förvandlar mitt sovrum till ett växthus.

philip i thom browne kostym, skrynklig efter nattens trängselpromenader genom dansgolven på the cirkus. det är svårt att se om han är vaken eller inte. han ligger vikt i fotöljen, med benen slängda över amstödet som en lealös docka. luggen fluffig över ansiktet, armarna ömt korsade över magen.

carl kollapsad, avklädd, i sängen bredvid mig. täcket är avsparkat i fotändan. den nyklippta, men lämlästade, frisyren som luktar bretagne om man doppar näsan i den, avtecknar sig mörkt mot det vita lakanet.

yva är i soffan; snarkväsande fram varje andetag. hon har min terrier-pradakappa som överkast och ser ut som en liten skröplig vinthund där de vita, nästan genomskinliga, armarna sticker ut som pinnar under den fluffiga pälsen. runt halsen är philips slips knuten hårt.

jag var naken förutom agent provocateur-spetsen när jag väcktes av hettan. nu, i första bästa ann valerie hash-transparens. som skydd mot chockvärmen, koldioxiden och de andras utåtandade mardrömmar.

big city secrets

2009-03-03T19:58:00.003+01:00

3 marche 2009

gatan ligger död utanför. vem har dött? vem har glömt att vakna? vilket hjärta slutade bulta bröstkorg? alla.

dagens outfit är alltså ensamhet.

men också mer precist: yves saint love och chloéklackar som återuppstod från de döda. (de brast mitt i balzac-yra, mitt under en kristallkrona knäckte klacken och jag föll som dålig maxmara-kollektion, ihop som en hög på marmorgolvet.

men två år senare hittade jag någon som kunde rädda dem.)

and the morning after

2009-03-03T19:50:00.003+01:00

alla killar jag träffat det senaste året har gett mig underkläder från agent provocateur i present.

det säger mer om dem än om mig.

jag brukar låta bli att använda BH i ren protest. det är provocerande att de vill bestämma vad som omfamnar mina bröstvårtor varje dag i gågatumingel och på torsdagsbarer. ibland tar jag på mig en present-BH precis efter att vi slutat träffas. som ett väldigt tystlåtet In Your Face.

tycker även att det är genant med killar som trivs med och uppmuntrar till användning av deras festsmutsiga skjortor efter en övernattning. "ta den här" i kombination med med blaskiga hundvalpsögon och en liten handpekning mot närmsta öppna fönster där gardinerna american beauty-svävar i luften. gärna med lite agent provocateur-spets som skymtar ovan den översta knäppta knappen. en cigg kanske. mig spejande ut i morgondiset efter första halsblosset? kanske med trosorna fulla av säd?

killarna jag träffar lever i klyschor. De fattar inte att herrskjortorna och de gotiska stringtrosorna är värre än att handla en ros från en gatuförsäljare, det är värre än att matcha play-tshirts. värre. reducerar mig till en uttjatad filmscen. smala ben, ciggen, gardinerna, gammal ingrodd lukt av trött dior homme-parfym, utsikten. tvingas jag in i den situation en gång till kommer jag inte att byxlös sätta mig i fönstret för att vila blicken.
jag kommer hoppa.

tainted tante

2009-03-02T22:45:00.003+01:00

28 février 2009

mer om min moster:

* läppar röda som hallon och en själ svart som en skogstjärn hörde jag en av hennes 3675 älskare säga. (tror egentligen varken läpparna eller själen var de kroppsdelar han var mest intresserad av)
* äger fler än 700 klänningar (som dock snabbt åker av så fort en man kommer i närheten)
* är den enda människa jag vet som kan se skillnad på en manolo- och en guccisko bara genom att se hur hon som bär skorna rör sig.

// My aunt. Lips as red as rasperries and a soul as black as a hole in the gound. The only person I know that can spot a Monoloshoe by the poise of its bearer.

closet compassion.

2009-03-02T22:24:00.004+01:00

28 février 2009

min moster - fostermoster, styvmonster, legal guardian - äger alla läppstiftsnyanser guerlain någonsin producerat. men man ser henne aldrig i annat än exces de rouge (intense berry red).

jag har varit hennes fånge sedan jag var sju. egentligen är det väl en definitionsfråga: ibland går det dagar utan att vi träffas.

det är många rum mellan oss, men det är hennes bergamot jag vadar genom i hallen, hennes kaffe jag hypnotiskt brygger på morgonen och hennes klandrande ord jag gör mitt bästa för att ignorera.

min moster har en skattkammare på nyckelvridningsavstånd från sin säng.

Garderoben.

garderoben med mammas skatter, som i högerled gick till moster och inte till mig. där hänger givenchyn och glimmar i mörkret, alaïabootsen står uppradade. dries första kollektion, yves saints sista.

get a taste in my mouth

2009-03-02T21:45:00.003+01:00

26 février 2009

hade redan lagt mig under täcket med halva huvudet täckt av dun när jag fick virtuella stenkastningar mot rutan, det vill säga sms, från yva som utbasunerade mai tais på S-vägen. 11 mai tais senare var carls paiselymönstrade, nyköpta slips bara färggegga i mitt synfält. älskar när det händer. älskar inte hans paisleymönstrade souvenirslipsar, van noten or not.

färggegga betydde dock att han fick hänga med hem till dunet. souvenirslips or not.

so what good would livin' do me.

2009-03-02T21:20:00.003+01:00

24 février 2009

dagens outfit: frustration

men mer precist: öm vibskovhelhet, tillsammans med mjukaste vattenfallsblusen.

men sonaten!

hon spelar sonaten igen! det spelar ingen roll vilket filmsoundtrack jag ångvältar ut i rummet för att täcka över: sonaten tränger igenom. det är som om auran är det starkaste filtret, som alltid lägger sig överst oavsett hur genomträngande färger som finns i de andra. (nu tänker jag i photoshopfilter igen, sorry.)

men sonaten. alltid samma. på tomgång. korridorerna mörka men fyllda med det spretiga pianoplåttrandet. hur kan man inte bli illa till mods. när som helst trillar en tavla ner från väggen. det börjar lukta bränt.

och pianot i matsalen. jag tror aldrig att någon spelat på det.

the wardrobe of others

2009-03-02T11:07:00.006+01:00

caisa katarina althea.

20 février 2009

tittade i caisas dagbok i stället för att äta frukost idag. hon bär sin pojkväns och farfars kläder på ett bra sätt. får councilgrannar att klaga på volymen. eldar längs bäckar. fläckar lägenheten med tvätthögar.

måste bara ignorera londonkontexten såklart.

idag idealiserar jag alla andra människors röror, alla andra människors garderobshysteri.

själv tänker jag bara bära ett plagg under kappan. trots minusgrader, trots kalla fötter i stora prada-jodphurs. det är fredag och jag är naken under långärmad, mjukaste dries-ull.

2009-02-28T13:00:00.003+01:00

18 février 2009

dagens outfit: leda.

alltså kompensation i form av insvepning i något nytt och livfullt från tsumori chisato.

idag skulle vilken lägenhet i världen vara bättre än den jag är i nu. specifikt: ett knarrigt loft med snedfönstersutsikt till en minaret. duvor som landar på fönsterblecket och hackar på tunt glas med spetsiga näbbar. ingen mostermusik, mostertystnad, inga låsta garderobsdörrar, ingen kronisk doft av Loiredalen i hallen. bara ljudet av stearinen som rinner och stilla vibration från trafiksorlet på andra sidan väggen.

morning glory.

2009-02-28T12:47:00.007+01:00

17 fèvrier 2009

det här vinet är jättebra som frukostdryck på vardagar. för att vakna. första klunken känns som att sila liljekonvaljsklockor genom halsen. det är dessutom bara 8,5%:igt, alltså idealt för en mjukfylla inför naturkunskapsmisär. (god morgon sverige)

Droger och badar i tyll

2009-02-27T13:35:00.005+01:00

Jag och Yva gjorde en lista i skolan idag. Fem-i-top-droglistan för att slippa tänka på att vi lever i en värld där människor gör fem-i-topp-listor.

5. Kokain. Lyckliga människor är sällan attraktiva, så om du ska ut i snöstormar, se till att andas djupt själv först.
4. Madeiravin. Minst trettio år gammalt. Färgen är mörkare än blod en söndagsförmiddag på vita linnedukar.
3. Mdma. riktig kärlek, för den som har pengar att handla för.
2. Ghb. För dig som är intresserad av arbetarklassen.
1. Röda Pall Mall. Rökes två paket om dagen. Nackdel: Du dör innan fyrtio. Fördel: Du dör innan fyrtio.

things she didn't lose in the fire

2009-02-27T13:23:00.004+01:00

Det kunde varit en mardröm men det var skolmatsalen. Calle i en vit angorapullover, bruna skor, chinos och SVARTA strumpor. Jag bad honom SNÄLLT att ta av sig strumporna eftersom det gjorde ont i mina ögon men han bara flinade nervöst och då sa jag att om han inte gjorde som jag sa skulle jag kanske peta honom i ögonen med mina madeiraröda TSL-lackade naglar så att han skulle få en bättre förståelse för andra männsikors lidande och då sa läraren att JAG skulle lugna ner mig. Oh, la vie moderne.

Dagens Outfit:
* musselrosa trosor
* volangskiktad väst som jag tiggt mig till av yva. den var hennes farmors. jag tyckte så synd om den där den hängde ensam och åldrades i yvas garderon utan att någonsin få kärlek. jag tjatade. till slut fick den flytta in hos mig med veckolig hudkontakt i hyreskontraktet.

mina första modeminnen del I

2009-02-27T12:13:00.004+01:00

11 février 2009

alla mina tidiga modeminnen involverar mamma. i stephanie schneider-ton (se ovan). de blir finare, men overkligare, för varje år som går.

jag som en väldigt liten, väldigt skör, porslinsdocka i en mjukfåtölj med mamma som sökarpunkt i mitt synfält, bläddrande bland klänningarna i sin garderob. hon stannar hela tiden upp rycker ut en galge från färgspektrumet och spiller en historia som jag suger upp som en svamp. plötsligt hejdar hon sig i en rörelse, slinker ut en klänning i äggvit stelskuret tyg, hon för den till ansiktet, doftar, blinkar lyckligt,

minns inte exakt vad hon säger, men ungefär:

"jag köpte den här klänningen. bar den med spetsärmar när jag och din pappa skulle på middag i på en vingård, eftersom jag ville att han skulle fria. jag visste att krämfärgen, spetsen, skulle väcka associationer till bröllop i hans undermedvetna. och det gjorde det. bara några dagar senare låg han på knä vid mina fötter med händerna fulla av diamanter"

hon pratade alltid med mig som om jag var vuxen.

om mode

2009-02-26T14:38:00.001+01:00

10 février 2009

det här är en modeblogg. många tycker att mode inte betyder något. "en klänningsfåll kan vara lång eller kort. vad spelar några centimeter hit eller dit för roll?".

i polisrapporten om min mammas och pappas olycka står det att två centimeter av bilens högra kaross träffade stenräcket. två centimeter. två centimeter mindre och mamma hade kunnat stöka runt barfota nere i köket med nedmjölad alaïaklänning istället för att ligga nedgrävd i en leråker i frankrike.

NU ska jag och yva dricka vin tills ingen centimeter i världen spelar någon roll.

do not god bless the godess

2009-02-26T12:13:00.003+01:00

(Bild fantastiska Maud Larsson/Horse of Bone)

9 février 2009

när den ena grekiska släpklänningen efter den andra visades i höstas fastnade jag för ett element (i stället för att bara hata designers genanta försök att skapa/återskapa "klassiker" i "kärva tider"): bandageliven.

empireliv + böljfall är inte så intressant i flock. det är däremot bandageliven. tänk om de på riktigt skulle varit förhandslindande och inte fastsydda. om kokosalaki åkte runt och gav kurser i athenskt livlindande. om designern stressat stod och mummifierade modellernas överkroppar in real time innan han puttade ut dem på catwalken. tänk om det fanns mer mode i realtid. mode som nyskapas inför varje tillfälle. då orkar jag med grek(kräk)klänningarna. då orkar jag se dem sväva förbi mitt ansikte på visningarna.

nine types of pollution

2009-02-26T11:45:00.002+01:00

8 février 2009

luftföroreningar från fraktbåtar över stilla havet.

smog som blockerar sikten över washington & baltimore en dag i september.

läckande olja i arabiska havet

tiotusentals tusentals liter råolja sipprandes ut i havet.

Basra,

Pennsylvania,

Algheny Plateau, Maryland,

Montana brinner,

möte mellan floderna Tigris och Euphrates.

man-made naturalism. lille prinsens jordvy. kan ni tänka er någonting vackrare? något mer estetiskt tilltalande än föroreningens naturförstörelse? bild fem som parkettlång sidenklänning. som blåser mot bara bara ben.

(Bildkälla)

schönhet

2009-02-26T10:41:00.004+01:00

Mila Schön, foto Frando Pinna 1960.

7 février 2009

jag var tvungen knipa ihop ögonen i avsmak för alexander wang-utopin som numera är omöjlig att ignorera i stadsbilden. såvida man inte blundar. jag gjorde det: lade handen som en sköld över ansiktet: ser ni inte mig ser jag inte er. snubblade mig fram över den bullriga kullerstenen.

önskar att man kunde applicera the late mila schöns designfilosofi på stockholm. hon brukade säga att hon bara lade märke till fulheten i allt. när hon skulle skapa kläder eliminerade hon helt enkelt all fulhet. kvar var skönheten.

en helt banalt enkel ekvation. inte störd av modeskoleidéer om att "göra skönhet av fulhet". hon bara samlade alla fula fläckar och tog bort dem. det skulle jag behöva. wipe away the wangs.

egentligen är det kanske inte alex w som är det största problemet, men själva strävandet efter att se ut som hans musa. klarar inte av stilikonspåklädande. som att slita på sig slitna jeansshorts och låta sitt hår växa vildvuxet bara för att se ut som en specifik i-D-approved modell.

muse-mode är mitt värsta.
mila schön är mitt bästa. särskilt idag. jag önskar att hon inte var död.

(kenneth noland)

(Majka Eugenia Elizabeta Ravasio)

NEW YRS RESOLUTION.

2009-02-25T17:09:00.002+01:00

5 février 2009

(1) sluta ligga med folk i acqua di parma-cologne. (2) börja blogga.

två enkla punkter. härmed är den sistnämnda avklarad. den andra går det sämre med.

// Two new yrs resolutions. Stop fucking people in Acqua Di Parma and start blogging

y**

2009-02-24T12:41:00.002+01:00

YVA. Best friend, my Achilles. Den enda som hört hemligheterna och stannat kvar.
När jag låg i snön utanför Köket med klänningen som en blodpöl runt om mig. Då var det YVA som torkade upp mig.
Som tog mig hem till kakelugnarna. Som tog ifrån mig mina rakblad, och av mig klänningen och satt naken med mig på den vita fårskinnspälsen framför den sprakande elden och rökte medan den vita morgonen kröp fram ur mörkret utanför.
* Jag älskar dig

// YVA, my Achilles.